Länsstyrelserna resonerade redan före björnjakten ihop sig om hur påskjutningar skulle bedömas. Det uppger rovdjurshandläggare både i Gävleborg och Jämtland, med anledning av fallet med en avräknad björn utanför Orsa.
I alla tre länen finns flera likartade fall där eftersöken pågått både länge, på långa sträckor och där inga tecken på skador noterats – men ändå har björnarna avräknats.
– Det är en medveten strategi. I princip kräver vi bevis för att björnen är oskadad. Och då krävs i regel en plats där kulan slagit ned, så man kan rekonstruera skottögonblicket, säger Sara Hommen, rovdjurshandläggare i Gävleborg.
Hon tillägger:
– Det är också en tydlig signal om att jägarna måste ta sitt ansvar. Skjuter man på en björn så ska man vara säker på att den blir kvar, eftersom den annars med stor sannolikhet dras bort från licensen.
Flera skäl till hård bedömning
Enligt de rovdjurshandläggare som Jakt & Jägare talat med, samt Ola Larsson på Naturvårsverket, finns det en rad skäl till varför bedömningen är så hårt just under björnjakten:
• Veterinärexpertis har konstaterat att björnar i betydligt mindre grad än annat vilt släpper från sig blodspår, vilket bland annat har med fettlagret att göra. Det har gjorts undersökningar med gps-försedda björnar som visar att bara hälften av de skadade björnarna lämnar blod.
• Det har gjorts försök med välrenomerade eftersöksekipage som visar hur svårt det är att spåra björn. Flera klarade bara några hundra meter. Variationen mellan ekipagen var stor.
• Jakten sker på barmark, till skillnad från exempelvis lo- och vargjakt, då det finns snö. Barmark och snö är som att jämföra natt och dag i eftersökssammanhang.
Två fall i Gävleborg
Jakt & Jägare har tittat närmare på två fall av påskjutningar i Gävleborg:
Nära Stocksbo, Sandvikens kommun, påsköts en björn med tre skott från två skyttar. Träffen i marken från den första kulan återfanns och konstaterades vara bom. Den andra skytten var osäker på första skottet och trodde sig ha skjutit till höger på det andra. Ingen kula återfanns. Inga tecken på skador återfanns på platsen. Eftersök gjordes och avbröts 6,2 kilometer fågelvägen från skottplatsen – utan tecken på skador.
– I den rapport som jag lämnade till länsstyrelsen framgick å ena sidan avsaknaden av skador, men också osäkerheten hos den andra skytten om hur skotten tagit. Jag samlar in fakta och lämnar sedan ifrån mig det hela för bedömning. Det är så det går till, berättar besiktningsmannen Roland Näslund.
Länsstyrelsen räknade bort björnen från licensen.
Inga tecken på träff
I det andra fallet påsköts en björn mellan Åmot och Lingbo i Ockelbo kommun. Skytten uppger att han tror sig ha träffat, förmodligen lågt och långt bak. Eftersök skedde på kvällen och hela dagen därpå. Inget blod, inget hår, inga vävnader. Alltså: Å ena sidan kände skytten att han träffat, å andra sidan fanns inga tecken på träff. Även den björnen drogs från licensen.
Liknande fall med samma hårda bedömning rapporteras från Dalarna och Jämtland, där också viltförvaltningschefen Maano Aunapuu bekräftar att bedömningen är strikt: I princip ska det bevisas att björnen är oskadad, annars dras den från licensen.
Länsstyrelsen gör bedömningen
I Naturvårdsverkets författningssamling står det: ”Påskjutet djur ska avräknas såvida det inte genom fältkontrollen har påvisats att djuret är oskadat.”
– Det är länsstyrelserna som gör bedömningen om Björnen är oskadad. Jag kan alltså inte se att de beslut som länsstyrelserna har tagit skulle strida mot våra regler, säger Ola Larsson, rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket.
Han är dessutom inte förvånad över den hårda bedömningen med tanke på att björnförvaltningen – reguljär licensjakt till trots – fortfarande är hårt reglerad och kontroversiell.
Jägarna är experter
Sara Hommen på länsstyrelsen i Gävleborg konstaterar att det i praktiken är väldigt få fall av påskjutningar där man kan konstatera att björnen är frisk. Och det är något som Gävleborg vill ta upp samband med utvärderingen av årets björnjakt.
– Jag skulle vilja ha en diskussion kring bedömningsgrunderna tillsammans med jägarna, för det är ju de som är experterna på praktiskt eftersöksarbete, säger hon.