Sanningen är att båda siffrorna är tagna ur samma grundmaterial, som finns redovisat i Naturvårdsverkets ”Friskare vargstam kan begränsa antalet vargar” under ”Populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för varg i Sverige”.
Åtta nya vargar på tio år
Enligt vargforskarna Olof Liberg och Håkan Sands beräkningar behövs det under en tioårsperiod komma in åtta genetiskt nya vargar till den svenska vargpopulationen för att kunna ha en vargstam på 180 vargar. Då skulle man uppfylla en ”genetisk MVP (miniminivå) och därmed gynnsam bevarandestatus”.
Enligt Naturvårdsverket är deras siffra ett golv för vargstammen. Uppåt har det alltså inte satts någon gräns.
Enligt Naturvårdsverket ska det göras en genetisk förstärkning av vargstammen under några år. Sedan ska vargstammen få klara sig själv utan mänsklig hjälp. Något tak har Naturvårdsverkets tjänstemän inte satt.
Även frågan om vad som kallats urvalsjakt, riktad mot de vargrevir där den största släktskapen finns, har väckt protester.
Att plocka bort de mest inavlade individerna för att ge nya vargar ett snabbare genetiskt genomslag i vargpopulationen ifrågasätts av många vargvänner.
Plocka bort inavlade vargar
– Vi får ett mycket snabbare genomslag av de genetisk nya vargar som kommer in om vi plockar bort de vargar som är närmast släkt med varandra. På lång sikt får vi samma effekt. Men det går mycket fortare om vi plockar bort de närbesläktade, kommenterar vargforskaren Olof Liberg.
Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen ställer sig helt avvisande till Naturvårdsverkets siffror och Lena Eks val av räknemodellen med 180 vargar. Han anser att Lena Ek ”utrotar vargstammen” med sitt förslag om 180 vargar.
Att det finns 10 000-tals vargar på andra sidan Östersjön att fylla på med om de svenska vargarna mot alla förmodan skulle dö ut spelar ingen roll enligt Mikael Karlsson.
Vill ha minst 700 vargar
Han godkänner inte heller den modell, som både Naturvårdsverket och Lena Ek tagit sina siffror från. Mikael Karlsson hävdar att Sverige behöver minst 700 vargar. Något tak för stammen vill han inte se. Dessutom ska vargstammen även i hans modell få genetisk förstärkning på konstgjord väg.
Någon begränsning för var vargarna ska finnas vill han inte ha, utan de ska få finnas där de själva väljer att slå sig ner i landet.
Enligt Mikael Karlsson är vargen heller inget större problem för djurägarna. Det handlar främst om ökade ersättning för stängsling och ersättningsfrågor för slagna tamdjur.
Han tror heller inte att en ökad vargstam kommer att innebära att djurskyddslagen måste skrivas om då det blir svårt att låta nötboskap gå ute i den omfattning som lagen kräver, något som djurägare i vargbältet redan idag efterlyser.
”Svenskar vill ha varg”
Att vargen skulle försvåra för djurägare och annan näringsverksamhet i de vargtäta områden tror han inte på, utan menar att det är andra faktorer som påverkar näringsklimatet.
Mikael Karlsson hävdar också att svenska folket vill ha varg.
• Men är det inte så att det främst är människor i storstäderna som vill ha varg? I kommuner där man har erfarenhet är man inte lika positiv. Ju mer man vet om varg desto mer negativ är man?
– Nej så är det inte. Människor vill ha varg. Det är bara massmedia som lyfter fram negativa saker om vargen, svarar Mikael Karlsson.
• Men det framgår ju bland annat av rovdjursutredaren Lars Erik Liljelunds utredning?
– Nej, det gör det inte. Den har jag läst noga flera gånger, säger Mikael Karlsson.
Men så här står det i utredningen:
”I kommunerna Rättvik, Ljusdal, Ovanåker och Älvdalen vill 53-64 procent minska antalsmålet för varg. Det har i dessa kommuner visat sig att motståndet mot antalsmålen tilltar. Det finns således en stad-landdimension i attityderna till rovdjurens förekomst där människor i städer och större tätorter är mer positiva till rovdjursförekomst än människor på landsbygden.”
Längre ner i samma stycke står det att:
”Forskare på Grimsö forskningsstation vid Sveriges lantbruksuniversitet har visat att avstånd till ett vargrevir är en faktor som påverkar attityder till varg i lika hög grad som andra faktorer, t.ex. ålder, utbildning, kön, medlemskap i jägar- eller bevarandeorganisation, innehav av tamboskap osv. Ju större avståndet är mellan platsen där man bor och närmaste vargrevir, desto mer positiva är attityderna till bevarande av vargen.”