Mårdhunden är en främmande art för Europa som orsakar stor ekologisk skada i de länder där den etablerat sig. I Sverige har mårdhunden bara förekommit sporadiskt hittills men de senaste åren har antalet observationer ökat markant. Denna ökning är sannolikt en effekt av en rad milda vintrar.
Forskare vid Statens lantbruksuniversitet, SLU, har på uppdrag av Naturvårdsverket utvecklat och testat metoder till ett varningssystem som ska upptäcka invandrande mårdhundar.
Sverige har i ett flertal internationella konventioner förbundit sig att förhindra, utrota eller kontrollera de främmande arter som hotar ekosystemen. Det är huvudskälet till att Naturvårdsverket satsar på att stoppa mårdhundens etablering. Mårdhunden blev en gång förflyttad 700 mil av mänsklig hand, från östra Asien till västra delarna av före detta Sovjetunionen, där den frisläpptes som ett nytt pälsvilt.
I Finland är stammen stor.
Får inte Danmark snabbt bukt med utvecklingen så ligger södra Sverige mycket illa till enligt experterna.
I Norrland har mårdhundsprojektet med framgång lyckats att ta fram metoder för att spåra upp djuren med tekniska hjälpmedel. Ett exempel är att förse vissa med radiosändare och sedan följa dem till andra mårdhundar. De är sociala djur som gärna håller ihop.
Får parasiten fäste i Sverige så riskerar både våra rävar och hundar också att bli smittade. Då kan problemen bli mycket svåra att bemästra.
Forskarna vet också att mårdhunden sprider rabies. Men den sjukdomen är under relativt hygglig kontroll i Europa och anses därför inte som ett akut hot i vår del av världen.
– Skulle den etablera sig i Skåne och övriga Sydsverige så kan man räkna med att ett antal sällsynta fågelarter kommer att stryka med. Detsamma gäller ett antal groddjur som mårdhunden gärna äter. Så enligt de konventioner som Sverige skrivit på så måste vi göra allt för att utrota arten i Sverige. Mårdhunden hör inte hemma i vår fauna, kommenterar Per-Arne Åhlén.
Närmast ska mårdhundsprojektet samarbeta med länsstyrelsen i Skåne och med skånska jägare för att förbereda sig på en eventuell mårdhundsinvasion. Ännu har dock inga säkra observationer gjorts av mårdhundar i södra Sverige.
Mårdhunden är en duktig simmare
Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) lever i par och håller samman i familjen med ett hemområde på mellan tre och åtta kvadratkilometer. Den blir 45-70 centimeter lång, med en 13-25 centimeter lång, yvig svans därtill.
De är duktiga simmare och håller helst till i närheten av våtmarker, gärna med tät vegetation. Mårdhunden har vintersömn. Idet kan vara i rävlyor och ihåliga trädstammar, men speciellt använder den grävlinggryt.
Mårdhunden är utpräglat nattaktiv och är relativt skygg. Den trycker i stället för att fly när den störs. Den äter i stort sett allt den kommer över, exempelvis små däggdjur, fåglar, ägg, amfibier och olika typer av växtplantmaterial.
De har en hög fortplantnings- och spridningspotential och kan få sex–-20 ungar i en kull, men i genomsnitt runt åtta-tio. Ungarna lämnar uppväxtområdet redan första hösten. Mårdhundens livslängd är tre-fyra år.