Länsstyrelsen och jägarna inom skyddsjaktsområdet samlades och utsåg jaktledare, som gemensamt organiserade jakten.
Tre grupper med åtta-tio jägare i varje grupp bildades och informerades noggrant om vilka regler som gällde under skyddsjakten. Telefonlistor till de jägare som skulle vara med gjordes i ordning.
Redo med kort varsel
Jaktens förutsättningar var att jägarna och jaktledare måste ställa upp med kort varsel. Väderförhållandena med nysnö var en förutsättning för att jakten skulle möjliggöras.
Vägar plogades upp och jaktpass märktes upp inom hela jaktområdet för snabba och säkra utsättningar av passkyttar.
Länsstyrelsens hade fyra rovviltspårare som spårade av angränsade vargrevir. Därmed säkerställdes att ingen varg från de angränsande vargreviren fanns inom skyddsjaktsområdet, vilket var länsstyrelsens uppgift under jakten.
Jakten startade den 11 mars under ideala förhållanden med cirka tio centimeter nysnö. Viltspårare spårade av de tre angränsande vargreviren tidigt på morgonen och konstaterade att ingen av dessa vargar fanns utanför sina revir. Därefter kunder jakten starta.
Jakten genomfördes med stötande jägare som förföljde vargarna på skidor.
Vargarna gick mycket lugnt undan skidåkarna och till och med låg ned i snön vilade ibland.
Lega nära en passkytt
En gång tog vargarna lega endast 50 meter från en passkytt utan att de blev observerade av jägaren. Detta uppdagades av drevkarlarna på skidor.
Vargarna blev påskjutna två gånger under första dagen. Skottplatsundersökningen visade att det var bomskott.
Den andra jaktdagen, den 12 mars, passerade de två vargarna genom passkedjan utan att observeras. Jakten avbröts för dagen när vargarna tagit sig ut från jaktområdet.
De blev ingen jakt den 13 mars eftersom vargarna fanns kvar utanför jaktområdet.
Den 14 mars sköts vargarna och jakten var slut.
Länsstyrelsen meddelade Naturvårdsverket att de båda vargarna var fällda och skulle skickas till SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, i Uppsala för obduktion.
Obduktionen visade att den vuxna hanen hade medelgott hull och vägde 48 kilo. Den vuxna tiken vägde 41 kilo och var vid medelgott hull.
Vargtiken är från Furudalsreviret och varghannen kommer från Amungereviret. Att hanen kommer från Amungengruppen är lite förbryllande. Det är endast drygt två år sedan den första vargkullen föddes i Amungenreviret.
Viktiga erfarenheter
Erfarenheterna från skyddsjakten på de två vargarna har gjort att både jägare och myndigheter vet vad som krävs i framtiden.
Här är en bra kom ihåg-lista för vargjakt:
Det gäller att ha tillgång på jägare som är beredda att offra tid och kan ställa upp vid kort varsel.
Det behövs tydliga jaktregler och bra kartmaterial.
En viktig förutsättning är bra snöförhållanden med nysnö.
Det måste finnas ett upplogat vägnät i jaktområdet.
Det ska finnas markerade jaktpass för snabba utsättningar av skyttar.
Samarbetet mellan länsstyrelsens viltspårare och jaktledarna måste fungera smidigt och snabbt.
Alla dessa punkter har fungerat bra under skyddsjakten på de två revirmarkerande vargarna i Svartbo.
Ett annat faktum som visades under skyddsjakten är att vargar som går undan för förföljare får ett annat vandringsmönster. Vargspårare har under många år vittnat om att vargar gärna följer vägar och snöskoterspår. Under skyddsjakten sprang vargarna bara något tiotal meter på ett snöskoterspår eller en upplogad väg.
Passerade över öppna ytor
Däremot verkade vargarna inte skygga för öppna marker, som stora hyggen och myrar. Vargarna passerade rakt över dessa öppna ytor.
Länsstyrelsens företrädare är nöjda över hur skyddsjakten genomfördes. Både jaktledningen, jägarna och länsstyrelsens fältpersonal klarade sina uppgifter på ett bra sätt.
Jaktmetoden med att använda drevkarlar på skidor gjorde att det blev en lugn jakt där vargarna inte blev stressade.
Enligt länsstyrelsens beräkningar krävdes cirka 100 mandagar för skyddsjakten.
– Länsstyrelsens kostnader gäller lönen för rovviltspårarna och plogningen av vägarna, kommenterar Mats Hindström på miljöenheten vid länsstyrelsen i Gävleborg.