Företaget Fjällripan i Lofsdalen ansökte och fick avslag för att arrangera en vegetabilisk björnåtel så att turister, foto- och rovdjursintresserade skulle få en möjlighet att se djuren i verkligheten, på nära håll.
Fjällripans åtel är tänkt att ligga mitt i vildmarken, på andra sidan Lofssjön (sett från Lofsdalen) och en mil från närmaste byggnad (en jaktstuga), samt sex kilometer från närmaste väg.
Men länsstyrelsen i Jämtland säger nej och hänvisar till paragraf 14 i artskyddsförordningen.
Okej i Gävleborg
I Hälsingland, däremot, fick företaget Vargas Vildmarkslodge ja till precis samma typ av åtel av länsstyrelsen i Gävleborg, som bedömde att det hela var frågan om ett samrådsärende enligt 12:e kapitlet i Miljöbalken.
I Gävleborg skriver länsstyrelsen: ”Länsstyrelsen bedömer att att verksamheten kommer att innebära liten påverkan på flora och fauna.”
De båda länsstyrelserna hänvisar alltså till olika delar i lagstiftningen.
Nu har ägaren till Fjällripan, Odd Mörk, överklagat länsstyrelsens avslag till Miljödomstolen, vars utslag alltså kan påverka rovdjurs- och vildmarksturismen i hela landet.
Långt från vägar och hus
– Det här är mycket intressant för vår sommarverksamhet. Det finns ett stort intresse både inom landet och från utländska besökare att få möta björnar på det här viset, säger Odd Mörk till Jakt & Jägare.
– Jag kan inte förstå varför vi inte ska få arrangera en åtel, när det är tillåtet på andra håll i Sverige, samt i Finland, som också är ett EU-land.
Han konstaterar att det vistas väldigt lite människor i området och att det ligger långt från bebyggelse. Han efterlyser också samarbete och ett möte med länsstyrelsen för att få klarhet i vad som krävs för att få anlägga en åtel.
– Vi är givetvis beredda att så långt vi kan för att tillmötesgå eventuella krav som länsstyrelsen kan ha, säger Odd Mörk.
Björnarna störs
Enligt Åsa Johansson, jurist på länsstyrelsen i Jämtland, har man bedömt att en björnåtel faller under artskyddsförordningen. Det betyder i sin tur att det är förbjudet att avsiktligt störa björnarna. Eftersom en åtel förändrar björnens beteende krävs det därför, enligt länsstyrelsen i Jämtland, dispens.
– Björnarnas födosök förändras och de kan vänja sig med människolukt, vilket kan leda till så kallade soptunnebjörnar, samt farliga situationer om björnarna söker sig närmare människor, säger Åsa Johansson, som tillägger:
– Vi får bara ge dispens om inte björnens bevarandestatus försämras och om det inte finns någon annan lösning. Och vi bedömer att rovdjursturism kan bedrivas på lämpligare sätt och att björnens bevarandestatus kan försämras om en dispens ökar risken för konflikter mellan björn och människa.
Men varför kunde länsstyrelsen i Gävleborg ge tillstånd till Vargas Vildmarklodge i Hälsingland, men inte länsstyrelsen i Jämtland?
– Vi känner till det, och har tittat på det fallet. Men länsstyrelsen i Gävleborg valde att stödja sig på en annan lagstiftning och bedömde att frågan kunde avgöras med ett samrådsförfarande, svarar Åsa Johansson.
Så ni använder olika delar av lagen?
– Ja, så är det.
På Odd Mörks inbjudan till samarbete svarar Åsa Johansson:
– Fjällripan är naturligtvis välkommen att komma in med en ny ansökan. Men eftersom vi anser att lagstiftningen är ganska klar så ser vi inga möjligheter att kompromissa. Dessutom vill vi givetvis avvakta Miljödomstolens utslag innan vi går vidare med det här.
Överdrivet om åtlar
Odd Mörk anser dock att farhågorna kring åtlingen är starkt överdrivna, något som hans kollega i Hälsingland, Håkan Vargas, håller med om.
– Jag anser att det är bara nys att björnarna vänjer sig vid människolukt. Vi har inga sådana erfarenheter alls, säger Håkan Vargas.
– I Finland – som också är ett EU-land – har man sysslat med detta decennier och där använder man dessutom kött på åtlarna. Och så vitt jag vet har man inte heller där några problem med ökad tillvänjning till människa.
Sverige långt efter
Rovdjursturism av olika slag är enligt Håkan Vargas bara i sin linda för svensk del. Han hänvisar till övriga Europa och konstaterar att andra länder har utvecklat den typen av vildmarksturism mycket längre, till exempel i Spanien, Rumänien, Polen och Finland.
– Det vore väl bra om rovdjuren kunde ge något tillbaka också, och inte bara kosta pengar, säger han.