– Labradoren kom i full fart med svansen mellan benen och raggen rest över hela ryggen. Efter kom vargen, berättar Hans Sidbäck.
Dessutom har två katter i byn försvunnit de senaste dagarna. Man misstänker att det kan vara den finskryska flyttvargen, som samhället vid tre tillfällen flyttade söderut i landet, som nu jagar tamdjur i byarna.
– I februari hittade vi vargspår norr om Junsele, åtta mil därifrån. Vi följde efter i spåren och hittade spillning som DNA-analyserades. Den kom från den finskryska vargen, berättar Lars Wiklund, viltförvaltare vid länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Från april finns också en synobservation i Junseletrakten.
Ljust gulröd
Det är vittnesbeskrivningarna, från dem som sett vargen väster om Sollefteå, som gör att man misstänker att det är den finskryska flyttvargen. Hon är påfallande gulröd och väldigt ljus.
Hans Sidbäck föder upp hästar och tränar draghästar. Han har en körplan som mäter 40 gånger 80 meter på gården.
– Jag släppte ut min stövare och labradoren på morgonen för att ta med dem till hundgården. Labradoren brukar slå en snoa upp i skogskanten och pinka. Den här gången kom hon tillbaka fortare än någonsin, och efter kom vargen i full fart. Den tvärstannade när den upptäckte mig, berättar Hans Sidbäck.
Han och vargen blev stående öga mot öga bara ett 30-tal meter från varandra. Den verkade påtagligt irriterad över att det plötsligt dök upp en människa som stoppade jakten.
– Den dröjde sig kvar i uppskattningsvis fyra minuter, säger Hans Sidbäck.
En kilometer från förra attacken
Det är bara någon kilometer över skogen till grannbyn, Västergransjö, där Lisbeth Friberg i onsdags morse förlorade sin lilla sällskapshund. Hon hörde ett skrik från hunden och såg hur vargen sprang i väg med den i käftarna.
– Med facit i hand tror jag att den varit i vårt område någon vecka, för jag har tyckt att hundarna i byn uppfört sig annorlunda om kvällarna. De har skällt mer än vanligt och med någon slags oro i skallen, säger Hans Sidbäck.
Sedan i tisdags är hans gårdskatt försvunnen, trots att den aldrig tidigare låtit bli att komma hem. En grannkatt saknas också.
– Eventuellt kan människor i byn ha hört när den blev tagen. För det var ett herrans liv en kväll, katten skrek väldigt. Sedan dess är den borta, säger Hans Sidbäck.
Han är jägare och bedriver bland annat löshundsjakt med sin stövare. Det känns inte kul för honom om det nu är vargrevir på gång i området.
– Jag har två barn i yngre tonåren som är väldigt skärrade efter det som hänt. De vill knappt gå ut på gården. Det känns inte så kul, säger Hans Sidbäck.
Tillåter inte vargrevir
Något vargrevir kommer dock länsstyrelsen inte att tillåta i området, berättar Lars Wiklund vid länsstyrelsen. Det är nämligen vinterbetesområde för renar i trakten.
– Vargar på vandring tillåter vi. Men fasta etableringar går inte att ha bland renarna. Vi såg vilka stora problem en enda varg ställde till när den finskryska vargtiken var bland renarna i Graninge före sista flytten, säger Lars Wiklund.
Då fick länsstyrelsens personal och renskötarna jobba dygnet runt med att uppehålla sig mellan vargen och renflocken, så att hon aldrig fick en chans att ta sig in i renhjorden.
– Det är bara söder om Ljungan, på gränsen mot Gävleborg, som det finns områden inom Västernorrlands län som inte är vinterbetesmarker för ren. Men där har vi ett revir, i Haverö, säger Lars Wiklund.
Spårsnö visar eventuellt revir
Den gången hade vargtiken sändare, vilket underlättade det förebyggande skyddsarbetet avsevärt. Den här gången handlar det om en omärkt varg. Enda sättet för länsstyrelsen att nu ta reda på om det är revirbildning på gång, är att vänta på spårsnön och se om det finns revirmarkeringar i löporna.
Det är Naturvårdsverket som beslutar vad som händer om vargen i trakterna kring Husnäs och Västergransjö fortsätter attackera tamdjur. Verket har tidigare sagt att man inte flyttar den finskryska vargtiken ytterligare en gång.