Förstahandsalternativet – möjligen önskedrömmen – är att flytta redan invandrade vargar från Norrland till det mellansvenska vargområdet. Enligt vargforskarna på Grimsö skulle ett tillskott på ungefär en ny varg årligen ganska snabbt förbättra den genetiska statusen på vargstammen.
Allra helst vill man fånga redan invandrade vargar i Norrland och flytta ned dem till vargområdena i Mellansverige. Men det är inte troligt att det räcker, av två skäl:
* Regeringens mål att flytta maximalt 20 vargar på fem år är långt mer än de 17 vargar som man vet naturligt har korsat gränsen mot Finland under de senaste 30 åren.
* Förra året skedde ingen invandring alls, med ett undantag: En invandrare som Norge sköt vid skyddsjakt i vintras. Att invandringsförsöken minskat det senaste året beror sannolikt på minskad vargstam på den finska sidan, eventuellt på grund av den illegala jakten.
Var ska de hämtas?
Därför förbereds även import av varg. Mängder av myndigheter och forskare utreder nu olika aspekter kring vargimport, som blir allt mer komplicerad ju längre bort vargarna hämtas.
– Enklast är att flytta vargar inom landet. Men sedan tilltar riskerna och byråkratin ju längre bort vi kommer; Finland, Baltikum eller Ryssland, konstaterade Olof Liberg, koordinator för vargforskningsprojektet Skandulv.
Det är inte ens säkert att det är lämpligt att hämta vargar från Finland, vars vargpopulation också är en aning isolerad. Flera av de spontana invandringar till Sverige har nämligen varit just ryska vargar som passerat Finland på sin vandringsväg.
Finland för nära
Att hämta vargar från Ryssland – de byråkratiska problemen till trots – skulle betyda en ännu större genetisk skillnad (en ännu kraftigare ”vitamininjektion”) i den skandinaviska vargstammen.
Även Baltikum finns med som alternativ. Men då uppstår risken att föra in även den fruktade rävdvärgbandmasken, något som nämndes vid onsdagens seminarium. I Finland och Ryssland finns hundens dvärgbandmask, som inte anses lika farlig.
Släpps i sydöstra vargområdet
En annan kontroversiell fråga är var flyttade vargar ska släppas ut. Här pekar flera tecken i en bestämd riktning, nämligen mot den sydostliga delen av dagens vargområden – alltså i trakterna kring södra Dalarna, Gävleborg, Västmanland och Örebro län.
– Det kan vara olämpligt att släppa vargar i de vargtätaste områdena, samtidigt som det bör vara ett betryggande avstånd till renbetesområden och Norge, konstaterade Liberg, som bland annat pekade på erfarenheterna i USA, där flyttade vargar kunde vandra 20 mil innan de slutligen slogs sig ned.
– Det är mycket troligt att vi måste besöka USA och studera detta närmare. De kan det här, sa Liberg.
Ingen valpflytt
Olof Liberg avfärdade idén att hämta vargvalpar och låta dem adopteras av svenska vargpar. Att hitta ett givar- och mottagarpar exakt samtidigt, samt den korta tidsrymd man har att spela med, gör det i praktiken mycket svårgenomförbart. Dessutom uppträder en rad etiska problem. Vad gör man till exempel med mottagarparets valpar?