Det är humanekologen Annelie Sjölander-Lindqvist, filosofie doktorn Serena Cinque, och riskanalytikern Marianne Karlsson – samtliga vid Göteborgs universitet – som tittat närmare på vinterns vargjakt.
De har intervjuat jägare och jaktledare i rovdjursområden, tjänstemän på länsstyrelser och i statsförvaltningen. De har även frågat fem intresseorganisationer (Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen, Jägarnas Riksförbund, Jägareförbundet och LRF).
Undantaget bevarandesidan är den gemensamma bilden av vargjakten att jägarna var seriösa och att de jagade för att de ansåg att det var deras plikt. Deras engagemang, kunskaper och organisation beröms av tjänstemännen, med visst förbehåll för bomskott och skadeskjutningar.
Stress och bomskott
Alla anser att bomskotten var olyckliga, men också uppförstorade i debatten. Genomgående pekar man på att jakten var stressig och hastigt påkommen, vilket påverkade jaktresultatet.
Länsstyrelsernas personal anser att samarbetet med jägarna gick bra och präglades av kamratlig stämning. De anser också att jägarna var kunniga, bra organiserade och verkligen ansträngde sig för att jakten skulle skötas bra.
Tjänstemännen bedömer också att jägarna ”ställde upp” på ett uppdrag som de känt sig ansvariga för. Den bilden bekräftas av de intervjuade jägarna. De tolkar det stora intresset för vargjakten som en sympatiyttring och ett resultat av ett uppdämt missnöje med den tidigare rovdjurspolitiken.
Ingen troféjakt
Att det däremot skulle vara frågan om troféjakt ifrågasätts, trots att det hävdats både vid seminarier inför jakten och av debattörer i rikspressen. Flertalet av de intervjuade anser att troféfrågan är övervärderad:
– Åsikterna om ett vargskinn är åtråvärt eller inte går isär, konstaterar de tre Göteborgsforskarna.
– Det går delvis att koppla till varför man är med och jagar varg. De som anser att vargjakt är en skyldighet finner sällan nöje av att ha ett vargskinn.
För mycket stress
Både jägare och tjänstemän anser att jakten blev stressig och till och med fick något av tävlingskaraktär, eftersom de flesta ville fälla varg på sitt eget område. Detta kan ha spelat roll för antalet bomskott och skadeskjutningar.
Samtliga menar att stressen bör åtgärdas till nästa år. Ett förslag är att ge tilldelningar per revir, eller per område, samt att få mer tid till förberedelser – något som bör vara möjligt till kommande vinters vargjakt.
Känslomässig debatt
Flera intervjuade upplever den mediala bilden av vargjakten som mycket negativ och ”känslomässig” – baserad på låg kunskap och utan avsikt ”att skapa klarhet”. Överlag upplever jägarna att de som kritiserar jakten har liten kunskap i ämnet.
Mycket tyder också på att jägarorganisationerna var oförberedda på den mediala debatt som följde vargjakten. Det kan bero på att riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning inte gav upphov till någon särskild debatt i media.
Kritik mot miljöministern
Samtliga intervjuade anser att den mediala debatten var negativ för jägarkåren. Ändå anser jägarna i huvudsak att myndigheter och politiker i stort hanterat vargjakten bra och ”stått upp bra för beslutet”. Den kritik som framförs från jägarna riktas riktas i huvudsak mot miljöministern, som de anser gjort felaktiga uttalanden om missbildade vargar, och mot att han inte bemött osaklig kritik från jaktmotståndare.
Rovdjursföreningen mest negativ
I intervjuerna med bevarandesidans organisationer ser forskarna två markanta skillnader i materialet: Dels skiljer sig uppfattningarna på lokal och nationell nivå – med större förståelse för jakten på lokal nivå. Dels är Rovdjursföreningen mer kritisk än Naturskyddsföreningen, trots den sistnämnda föreningens kritiska utspel i medierna.
Överlag ger bevarandesidans organisationer kritik mot politiker och tjänstemän för att vara tysta, svaga, ha dåligt omdöme och att de inte vågar stå för tidigare beslut – samt att vargjakten var ett hastverk.
Hätsk stämning
Till skillnad från tjänstemännens syn på samarbetet med jägarna, så anser bevarandeorganisationerna att stämningsläget mellan dem och jägarna är hätskt, med hot åt båda
hållen.
Bevarandesidan känner starkt stöd för sin kritik mot jakten, men anser också att polariseringen och hätska utspel mot jägare inte är bra för sakfrågan. Samtidigt anser de att jägarna får skylla sig själva som har agerat alltför ”propagandistiskt” och grävt gropen själva.
Bevarandesidans syn på varför jägarna vill jaga varg är bland annat att jägarna är avoga och ett besitter ett hat mot varg som understötts av jakttidningar, samt att jägarna ser vargen som ett hot mot lokalsamhället och som en konkurrent om jaktbytet.
Jakt ger förtroende
De tre forskarna anser att deras rapport bekräftar Naturvårdsverkets antagande före jakten; nämligen att en licensjakt kan bidra till ett ökat förtroende för förvaltningssystemet. De skriver:
– Flera av de intervjuade påpekar att de känner ett stärkt förtroende för de nationella politikerna, en gång skadat av den tidigare rovdjurspolitiken. Beslutet om licensjakt visar på regeringens goda vilja att närma sig lokalbefolkningen.
De tre forskarna pekar också på att studien visar att bevarandeprogram för rovdjur inte enbart är beroende av gynnsamma biologiska förutsättningar, utan också av politiska, sociala och kulturella processer varigenom naturvårdens arenor omdefinieras.
Hela rapporten finns här:
http://www.cefos.gu.se/digitalAssets/1306/1306652_cefosrapport-2010-2.pdf