Nordiska plotthundklubben anser att jakt på björn med drivande hund inte på något sätt är oförenligt med god jaktetik. Att det faktum att hunden ger skall vid förföljande av löpan på något sätt skulle vara mer stressande än en hund som förföljer utan skall finns det så vitt vi vet inga belägg för.
De hundar av rasen plotthound som använts till björnjakt i Sverige har generellt en väsentligt lägre drev/förföljandefart än en genomsnittlig stövare eller spetshund av de ”traditionella” raserna. Vi tillbakavisar därmed bestämt påståendet att det rör sig om ”extremt snabbsprungna hundar” som varit ett vanligt förekommande argument i hetsjaktsdebatten.
Stämmer inte med verkligheten
Att hundarna tröttar ut viltet tills det ”är slut eller tar tillflykten upp i ett träd eller går ut i vatten” stämmer inte heller med verkligheten.
Det ytterst lilla fåtal björnar som går i träd eller vatten gör i regel detta omedelbart efter upptaget eller efter en kort rush på under kilometern.
Samma gäller när björnen väljer att stå för hundarna. Upptaget följs av en kortare snabb rush, varefter björnen gör front på ett ställe som den själv finner lämplig. Om sedan björnen stöts av jägaren kan längre eller kortare förflyttningar ske beroende på björnindividen.
Inget belägg för tröttkörda björnar
Vid längre förflyttningar drar ofta björnen ifrån hundarna relativt fort och återtar därefter en långsammare lunk och om hundarna kommer ikapp stannar i regel björnen och gör front.
Att detta beror på att björnen är tröttkörd finns inga belägg för. Snarare beror det på att björnen anser sig tillräckligt långt från människan eller funnit en plats där han lätt kan hålla koll på hundarna.
Givetvis finns fullt av undantag. Björnar beter sig individuellt och vissa individer gör efter upptaget en enda lång rusning. Detta resulterar regelmässigt i att hundarna relativt snabbt avbryter förföljandet, det är närmast ett karaktärsdrag hos plotten att inse när förföljande är meningslöst.
Föredrar vilt som går att ställa
Detta ser vi tydligt hos hundarnas preferenser vad gäller vilket vilt de föredrar. Vilt som stannar, exempelvis mård, lo, grävling och björn är viltslag som plottarna prioriterar istället för till exempel räv, som mer tenderar att bli ett förföljande utan möjlighet till kontakt.
Vid själva ståndarbetet skiljer sig inte plotthundar mot andra raser. Så i det avseendet räknar jag med att all ståndhundsjakt bedöms lika oberoende om hundarna skallat under förföljandet eller ej.
För skarpa hundar ”sorteras bort”
Historier om att plotthundar attackerat och skadat svensk brunbjörn är inget annat än just historier. En hund med det beteendet skulle antagligen sorteras bort den naturliga vägen, vilket också skett (notera att det då rört sig om andra hundraser) då en björn fått ett inte direkt dödande skott och hunden blivit för närgången.
En björn är, även i skadat och försvagat skick, en vida överlägsen motståndare och skadade hundar under den korta jaktsäsongen är definitivt inget vi eftersträvar.
En annan sak som tas upp är det långa förföljandet och helt riktigt kan en hel jakt gå långa sträckor. Vad vi inte kan förstå är hur björnen kan känna sig stressad av att hundar, björnen själv ovetandes, följer hans nattslag?
Om hunden släpps på nattslag, följer detta fem kilometer och efter upptag driver björnen en kilometer, skäller ståndskall i en timme och därefter förföljer två kilometer och sedan tappar spåret vid en väg, har då björnen jagats tre eller åtta kilometer?
Plotthundens styrka är inte hetsjakt
Plotthundens styrka ligger inte i att hetsa, stressa, pressa eller attackera viltet. Styrkan ligger i förmågan att ta an och följa gamla slag och därigenom finna viltet. Detta tillsammans med ett tillräckligt stort mod att skälla björn är vad som gör hundarna effektiva.
Inom Nordiska plotthundklubben rekommenderas inte att använda mer än två vuxna, tränade hundar vid björnjakt. Detta grundar sig på att fler hundar inte tillför jakten något, utan bara skadar jaktformens anseende.
Om användandet av flera hundar egentligen stressar björnen kan vi inte uttala oss om då vi inte känner till resultat av någon forskning i frågan.
Vid eftersök behövs flera hundar
I en eftersökssituation däremot är flera hundar en fördel, inte minst med tanke på eftersöksjägarens säkerhet.
Att låta en ung, oerfaren hund göra sina första bekantskaper med björn i sällskap med rutinerade hundar är viktigt, särskilt med tanke på den ytterst begränsade jakttiden på björn, för att få en bra start för unghundar. Vi kan inte se något oetiskt i detta då en orutinerad unghund sällan påverkar jakten i vare sig positiv eller negativ riktning.
Det fungerar bra att jaga med ensam hund, men det finns väsentliga fördelar av att ha två hundar.
Två hundar att föredra
I en situation där björnen går vidare efter skott är två hundar att föredra av flera anledningar. Inte minst det faktum att två hundar som skallar för full hals minskar risken att björnen hör jägaren. Även i en situation där björnen är aggressiv eller rent av attackerar kan närvaron av fler än en hund vara avgörande.
Nordiska plotthundklubben håller etiken högt och anser att jaktformen uppfyller kraven med hänsyn till både viltet, hundarna och jägaren.
