I Rovdjursberedningens delbetänkande år 2011 angavs att de socioekonomiska konsekvenserna av rovdjuren skulle belysas i Rovdjursutredningens slutbetänkande. Det senare presenterades i april 2012, men utan den utlovade analysen. Det måste tolkas som att antingen har man inte kunnat, eller har man insett att kostnaderna blir så stora att de är politiskt omöjliga att presentera. Utredaren avfärdar kostnadsaspekten med att ”rovdjur får kosta”.
I denna artikel redovisas förutom rovdjursutredarens förslag också några av de kostnader rovdjursutredaren utelämnat. Dessa borde vara av intresse för debattörerna i vargdebatten och framför allt för människor som bor i områden med varg.
Togs fram i våras
Den här redovisade kostnadskalkylen togs fram under senvåren 2012. Vid den tiden gällde fortfarande att vargstammen skulle bestå av 450 individer i enlighet med rovdjursutredarens förslag.
Under hösten 2012 redovisades en sårbarhetsanalys där MVP (minimum viable population) angavs till 38. Från olika debattörer finns nu förslag på att i Sverige skall finnas allt från 38 till 5000 vargar.
Regeringen föreslår 180 men det är oklart om det handlar om golv (= minimiantal) eller tak (= maxantal). Det enda som förenar debattörerna är att ingen bryr sig om kostnaden för rovdjurpolitiken. Föreliggande kalkyl avser tiden från år 2012 till 2024 och gäller alltså för 450 vargar samt övriga stora rovdjur enligt Rovdjursutredningens förslag.
Tabell 1. Grundkostnad före år 2012
De kostnader som redovisas här är tagna från Rovdjursutredningens slutbetänkande (SOU 2012:22). Det är redan existerande kostnader för rovdjurshanteringen. Den årlig kostnaden är 159 miljoner kronor, vilket sammanräknat för åren 2012 till och med 2024 blir 2 067 miljoner kronor (Delsumma 1).
Det bör noteras att ingen indexuppräkning över tid har gjorts utan kostnaden antas vara konstant under perioden.
Tabell 2. Förslag avseende nya åtgärder
De kostnader som redovisas i Tabell 2 är tagna från Rovdjursutredningens slutbetänkande (SOU 2012:22). Under åren 2012 till och med 2024 föreslås ökade utgifter med 619 miljoner kronor (Delsumma 2).
Se tabeller här.
Tabell 3. Av Rovdjursutredningen ej redovisade kostnader
I Tabell 3 redovisas ett urval av kostnader, som rätteligen borde ha funnits med i Rovdjursutredningen. Några av posterna har varit svåra att beräkna och därför lämnats bort. Det gäller till exempel minskad livskvalitet, otrygghet, rekryteringssvårigheter för företag och minskad biologisk mångfald. Säkerligen finns ytterligare poster att lägga till listan.
I det följande kommenteras posterna:
• Rovstängsel, får
I de framtida varglänen (dvs hela Sverige exklusive Gotland och renbeteslänen) finns cirka 15 000 fårgårdar. Stängselbehovet per fårgård är i genomsnitt 4000 meter. Kostnaden för stängsel är 85 kr/m (material+arbetskostnad). Detta ger en kostnad för stängsling på 5,1 miljarder kronor. Kostnaden fördelas under perioden så att all stängsling är genomförd i och med utgången av år 2024.
Stängslens livslängd beräknas vara ca 10 år. Efter denna tid måste reinvestering i nya stängsel göras.
Statens bidrag till uppsättning av stängsel var tidigare 25 kr/m men har höjts till 50 kr/m. Om staten bidrar till all stängsling – vilket knappast är troligt – blir statens andel av kostnaden 3,0 miljarder kronor medan fårägarna belastas med 2,1 miljarder.
• Underhåll, fårstängsel
Röjning av sly är den huvudsakliga kostnaden för underhåll av fårstängsel. Då stängslets nedersta elförande tråd skall vara 20-30 cm ovanför mark innebär det att sly måste röjas var 14:e dag under växtsäsongen. Kostnaden för röjning av sly har beräknats till 18 kr/m/år. År 2024 – när all stängsling är uppförd – och påföljande år är den årliga kostnaden för slyröjning 1,1 miljard kronor.
• Rovstängsel, nöt
Har ej beräknats.
• Rovstängsel, häst
Har ej beräknats.
• Minskat jaktarrende
Om vargstammen fortsätter att öka med nuvarande tillväxttakt kommer antalet vargar år 2021 att vara 2100. Om vargstammen även efter år 2021 tillåts vara 2100 individer och om älgstammen skall hållas på konstant nivå, innebär det att all älgjakt i södra Sverige måste upphöra redan år 2021. Trots inställd jakt kommer älgstammen fortsättningsvis att decimeras och under andra halvan av 2030-talet finns inte längre några älgar kvar. Diagram för ett liknande scenario har tidigare visats i Jakt & Jägares webbtidning.
Med rovdjursutredarens föreslagna 450 vargar – vilket uppnås senast år 2013 – jämt fördelade över södra Sverige blir situationen något ljusare. Dock måste avskjutningen av älg minska från 46 000 år 2010 till 31 000 under senare delen av 2010-talet.
En viss fördröjning av utvecklingen kan förmodas eftersom det kan ta tid för etablering av vargrevir i de södra landsändarna.
Med ovanstående som bakgrund kan man inse att det kommer att bli allt svårare för markägare att ta ut jaktarrende. Jakten på klövvilt kommer att upphöra i stora delar av landet på grund av brist på vilt och då jägare inte längre kan jaga med löshund blir jakten ointressant.
Med uppgifter om länsvisa jaktarrenden (Marie Sandblom: Arrenden för jakt i Sverige och jaktens monetära värde; Högskolan Trollhättan-Vänersborg; 2004) och jaktbar areal (Viltdata) kan jaktarrendets värde beräknas. År 2012 var jaktarrendet för hela Sverige 1118 miljoner kronor/år varav varglänen och södra Sverige står för 991 miljoner kronor/år.
Arealen för ett vargrevir i Sverige är i genomsnitt 100 000 ha. Här antas att för 80 000 ha i reviret blir jakt inte längre intressant och ingen är längre villig att betala jaktarrende. För revirets återstående 20 000 ha antas jaktarrendet reduceras till hälften.
Med 450 vargar i 76 revir demokratiskt fördelade över södra Sverige minskas det ursprungliga årliga jaktarrendet på 991 miljoner med 433 miljoner kronor.
Då avgiften för jaktarrenden i de flesta fall inte omförhandlas varje år kommer inte minskningen att få full effekt förrän efter några år.
• Köttförlust älg
Här har antagits att varje revir tar 10 älgar/månad. De 450 vargarna kommer att förse sig med 9000 älgar per år. Med 70 kilo medelköttvikt på varje älg och ett köttpris på 125 kr/kg blir köttförlusten 79 miljoner kronor per år.
• Genetisk förstärkning av vargstammen
Här antas att genetisk förstärkning av vargstammen sker med import från öststaterna med 4 vargar/år till en kostnad av 3,9 miljoner kronor/varg.
• Licensjakt varg
Redan år 2013 kommer vargstammen att uppgå till 450 individer. För att vid 20 procent förökning, vilket varit fallet de senaste åren, hålla antalet vargar konstant krävs att 90 vargar/år skjuts av. Tidsåtgång 2000 tim/varg och med timkostnad 175 kr ger en kostnad per varg på 0,35 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir då 31,5 miljoner kronor.
• Realiserat minskat fastighetsvärde för lantbruksfastigheter
En vedertagen uppfattning är att för en lantbruksfastighet står jakträtten för 10 procent av värdet. I vargrevir kommer jakten att i princip omöjliggöras och ägare av lantbruksfastigheter i dessa områden kommer att drabbas av 10-procentig värdeminskning.
Det är ett rimligt antagande att vargreviren kommer att etableras inom områden som betecknas ”jaktbar areal”. På den jaktbara arealen kommer nämligen vargens bytesdjur att finnas och därmed också vargen. Det kan också vara ett rimligt antagande att reviren kommer att finnas i skogsområden och för att inte beskyllas för överdrift relateras därför värdeminskningen av lantbruksfastigheterna till deras skogsbruksvärde (och inte till det totala taxeringsvärdet).
För varje län har kalkylerats en faktor = (areal med vargrevir/jaktbar areal), vilken anger hur stor yta av den jaktbara arealen, som kommer att täckas av vargrevir. Denna faktor multiplicerad med länets totala skogsbruksvärde ger skogsbruksvärdet i vargrevir. 10 procent av det senare värdet är alltså skogsbruksvärdets reduktion på grund av varg.
Den sammanlagda reduktionen av skogsbrukets taxeringsvärde på grund av varg blir enligt denna kalkyl 21 227 miljoner kronor. Om man antar att omsättningen på lantbruksfastigheter är 50 år blir den årliga förlusten av förlorade taxeringsvärden 425 miljoner kronor.
Taxeringsvärdena är normalt satta så att de ska motsvara 75 procent av en fastighets försäljningsvärde. Om hänsyn tas till detta blir den årliga förlusten i försäljningsvärde 566 miljoner kronor.
I vargrevir påverkas inte bara lantbruksfastigheter av minskat värde utan även småhus. Ett hastigt överslag av antalet tänkbara småhus i Dalarna och Värmland, vilka kan drabbas av sänkta fastighetsvärden visar att reduktionen för dessa är i samma storleksordning som för lantbruksfastigheter. Det är alltså för småhusen storleksordningen 400-500 miljoner kronor per år. Dessa belopp kräver dock en noggrannare kontroll och vi nöjer oss tills vidare att konstatera de ovan redovisade beloppen för lantbruksfastigheter baserat på taxeringsvärden
• För staten förlorade stämpelavgifter på grund av lägre värde på lantbruksfastigheter
Genom att lantbruksfastigheter i vargrevir kommer att förlora i värde blir försäljningsvärdena lägre. För privatpersoner är stämpelskatten 1,5 procent och för juridiska personer 4,25 procent. Här har räknats med 1,5 procent varför det redovisade beloppet 8 miljoner kronor/år lägre än det verkliga.
Se tabeller här
Sammanfattning
Av Tabell 4 framgår att den totala kostnaden för perioden 2012 till och med 2024 blir 25,1 miljarder kronor. Av detta bidrar staten med 2,7 miljarder kronor (Tabell 1 + Tabell 2), det vill säga cirka 10 procent. De resterande 90 procenten belastar markägare, djurhållare och fastighetsägare.
En rimlig bedömning är att felmarginalen är +/- 25 procent. I och med att många poster inte går att uppskatta är kalkylen snarast för låg än för hög. Slutsumman för de 13 åren fram till år 2024 är således i storleken 20 – 30 miljarder kronor.
Förutom de redovisade kostnaderna finns ytterligare andra, vilka är svåra att beräkna. Hit hör till exempel i vargområden minskade fastighetsvärden för andra fastigheter än lantbruksfastigheter. Denna kostnad uppgår med största säkerhet till miljardbelopp.
Om rovdjurstrycket blir så stort att fäbodbruket upphör eller att fritt betande boskap för att hålla landskapet öppet försvinner representerar det en stor kostnad och miljöförlust. Denna kostnad ingår inte i kalkylen.
Inte heller kan den i vargområden av befolkningen upplevda oron och otryggheten prissättas.
Att politiker och myndigheter på ett icke utrotningshotat rovdjur (vargen) belastar samhället med en så stor kostnad som här visas framstår som obegripligt.
Lars Nerelius
Roger Engstrand
