Svenska Jägareförbundet har utsetts att sköta förvaltningen av landets viltstammar och nog är förbundet bundet alltid, upp över öronen.
Jag har roat mig med att titta på lite siffror från förr och har valt älgen som exempel för mitt lilla tankeexperiment. Vidare har jag valt mitt gamla län, Västmanlands län att granska.
Där sköts det för mindre än tio år sedan strax under 3 000 älgar om året. Fjolårets avskjutning var på drygt 1 000 djur. Är detta en förvaltning?
Dessa intressenter har på ett myndigt monologliknande direktiv klargjort hur det bara skall vara.
En utnött klyscha är att ”det är statistik på betesskador” samt ”vi måste få ekonomi på vår verksamhet”. Det säger stora starka markägare/skogsbolag.
När dessa intressenter blivit trängda att förklara sig eller försvara sig kommer de utnötta klyschorna: ”Kom ihåg att det är ni jägare som finns bakom kolven.”
Och hur ofta få vi inte höra: ”Om ni inte klarar avskjutningen tar vi hit andra skyttar som gör oss till viljes.”
Under de goda åren, när det var gott om älg, gick det för sig att ha en hög tilldelning. Men ingenting varar för evigt, vilket älgstammen inte gjorde heller.
Hade man då insett att stammen skulle förvaltas på ett genomtänkt och balanserat sätt, och sänkt tilldelningen efter stammens minskning, hade älgstammen idag inte varit i kris. Men inte då. Detta ledde till denna oförlåtliga situation som idag råder.
Vidare har vi dag, mot många människors vilja, begåvats med rovdjur som det dessutom helt tappats kontrollen över vad gäller antalet.
Rovdjuren ska dela på antalet älgar, som vi jägare tappert försöker rädda genom frivilliga insatser med ideliga neddragningar.
Sedan älgstammen mer eller mindre krackelerat borde tidigare beslutsfattare vara ödmjuka och tillstå tidigare fadäser. Men då görs det nya genidrag för att dölja tidigare korkade beslut: ”skjut mer kalv”. ”Det kan aldrig skjutas för mycket kalv.”
Om man skjuter tio vuxna älgar skall det givetvis sparas motsvarande med kalv, eljest kommer ju stammen obönhörligt att sakta men säkert att tyna bort.
Frågan är inte om det händer, utan hur många år det skall ta innan detta faktum är verklighet. För stammen blir ju med denna taktik bara äldre och äldre, som i sin tur genererar att det inte blir några fertila djur kvar.
Till större markägare och skogsbolag: Vad görs för att åtgärda all denna areal som står som impediment idag? Där fodras åtgärder för att få tillbaka ”värdefulla värden” som går till spillo. Här pratar jag om många hundratusentals hektar som inte blivit åtgärdade och där slyn fullständigt tagit över, trots att det gått många år sedan ”renrakningen” av timmerskogen skedde.
Det ger inga pengar på kort sikt. Men ansvaret att efterlämna ett gott arv till eftervärden, som det så vackert heter, var tog det snacket vägen? Och viltet då, som äter plantor. Jag är säker på att slyn inte ratas, men det är ju inte därför den lämnats.
Det som händer nu är kanske precis vad beslutsfattarna i rovdjursfrågor knipslugt planerat, nämligen att vargen på detta sätt garanteras mat under lång tid framöver.
Att jag valde Västmanland som exempel betyder inte att det länet är sämre skött än andra län.