Det borde kosta att överklaga licens- och skyddsjakt, tycker debattören Tobias Albinsson.
Foto: tony mills / Shutterstock.com Det borde kosta att överklaga licens- och skyddsjakt, tycker debattören Tobias Albinsson.

Att överklaga vargjakt borde kosta

Gång på gång överklagas beslut om licens- och skyddsjakt på varg av Wolf Association Sweden – en förening som mer skulle liknas vid en Facebookgrupp än en seriös organisation. Det borde kosta att överklaga vargjakten, menar Tobias Albinsson i ett debattinlägg.

Samma visa upprepas gång på gång att licensjakt samt skyddsjakt efter varg överklagas utav bland annat Wolf Association Sweden (WAS), en synnerligen liten förening med säte i Stockholm, långt ifrån de stora problemområdet i det så kallade vargbältet.
WAS är att betrakta mer som en Facebookgrupp än en miljöorganisation, då inga andra miljöfrågor än vargförekomst finns på deras agenda, deras årsmöte hålls i en sluten facebookgrupp och styrelsens medlemmar hålls hemliga på grund av en påstådd hotbild. Konsekvenserna av ”föreningens” klaganden är att problemen med varg för berörda tillåts fortgå, angreppen fortsätter och de ekonomiska kostnaderna eskalerar.

Då och då, med allt kortare intervaller, beslutas det om skyddsjakter på varg av olika men alltid synnerligen starka skäl. I merparten av de fall där man får beviljat lov att skjuta en eller fler individer har någon form utav fysisk skada redan skett, oftast om inte alltid på tamdjur i anslutning till människor. Detta brukar innebära att risken för ytterligare angrepp inom den närmsta tiden är onekligen hög.
En fördröjning, eller rent utav totalt indragen jakt i anslutning till berörd drabbad kan därmed innebära att fler angrepp eller konfrontationer gentemot tamdjuren sker. Det, i sin tur skapar ett enormt extraarbete samt stora ekonomiska förluster där de direkta angreppen ersätts med statliga medel.
Dock ersätts sällan arbetskostnader för merarbete eller indirekta skador på djuren. Med det syftar jag på uteblivna dräktigheter, lägre mjölkproduktion, viktminskning inför vinter/slakt, eller splittrade renhjordar för att nämna en bråkdel.

Anses det av ovannämnd ”förening” eller någon utöver dem att en eller flera vargar skall fredas från en skyddsjakt anser jag därmed att kostnaderna hos de drabbade utan tvekan skall bekostas utav klagande organisation! Både direkta kostnader för de djur som angripits, men också kostnaderna för eventuellt indirekt påverkade boskap samt material och arbetskostnader. Likaså om någon specifik åtgärd kan vidtas för att förhindra ytterligare konfrontationer, likt lapptyg, tillfällighetshagar, med mera.

Vill man bestämt ha varg skall man också ha viljan och möjligheten att betala för artens alla härjningar. Våra statliga pengar ska inte behöva bekosta detta, utan de borde rimligtvis falla på de som verkar trivas med de kontinuerliga problem som faktiskt uppstår med varg i landet. Detsamma gäller licensjakter, där angrepp efter eventuell inhibitation eller inställd jakt skall bekostas utav klagande organisation inom de revir/områden jakten planerades genomföras.
Det skulle kanske också innebära att dessa organisationer tänker efter innan deras klagande skickas för prövning. Dessutom överväga om det är värt det, med tanke på kostnaderna. För exempelvis WAS, där medlemmarna i princip går att räkna på fingrarna, vore det omöjligt att bekosta detta. Det skall inte vara gratis att som betraktare ställa till problem för de som tvingas leva med vargen inpå sig.

TOBIAS ALBINSSON