Jag trodde jag växte upp i en demokrati. Nog kan man undra när man ser utvecklingen i Sverige när det gäller vargfrågan! Folkvalda politiker uttalade klara vallöften om vargjakt. Tusentals jägare gick man ur huse och la sin röst för att de i sin enfald trodde att ett löfte är ett löfte.
Men tji fick vi som trodde att det fanns en gnutta av ärlighet i vad politikerna sa och lovade oss. Det enda vi fått har varit utredning efter utredning om vargens vara eller icke vara, blandat med lite genetik och föryngringsprat.
Samtidigt sker ett spel för gallerierna. Ena stunden sägs att det skall bli jakt när föryngringsmålen är uppnådda. Sedan helt plötsligt blir det en utredning istället, som egentligen inte leder någon vart.
Man börjar istället prata om att det behövs minst 1 000 vargar innan stammen är genetiskt tryggad och förvaltningsjakt kan börja.
Politiker, ni lovade jakt på varg. Då skall det också bli så i slutändan, med eller utan er!
Ännu mer skrämmande är hur myndigheter samarbetar med frivilliga organisationer, som Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen med flera. Myndigheter delger dessa organisationer information som normalt sett faller under sekretesslagen.
Varför får inte alla intressegrupper delta? Det finns organisationer för jägare eller tamdjursägare, som företräder en större intressegrupp än de som är medlemmar i till exempel Rovdjursföreningen.
Nedan är det senaste exemplet, taget från länsstyrelsens protokoll på deras senaste möte med rovdjursgruppen i Västra Götaland:
”Folkaktionen ny rovdjurspolitik har anmält att de vill ingå med en representant i rovdjursgruppen. Gruppen ansåg att det i dagsläget inte behövs fler organisationer företrädda i rovdjursgruppen. I stället bör återkommande möten hållas liknande det som var i Göteborg i höstas då alla organisationer inbjöds som har intresse i rovdjursfrågor.”
En annan intressant frågeställning, som jag funderat mycket på när det gäller dessa statstjänstemän som hanterar vargfrågan hos Naturvårdsverket, länsstyrelser med flera. Hur många sitter i en intressekonflikt eftersom de själva är medlemmar i till exempel Svenska Naturskyddsföreningen eller Rovdjursföreningen?
Ilskan hos vanligt folk växer allt mer med att ovanstående myndigheter och organisationer idiotförklarar oss jägare och behandlar oss som mindre begåvade.
Ilskan växer också när folk som råkar ut för effekterna av vargen, det vill säga vargattacker på tamboskap eller attacker på deras kära jakthundar, blir mer eller mindre idiotförklarade och mutade med så kallade ersättningar. Dessa ersättningar täcker inte på långa vägar de kostnader som jakthundsägare har haft med att träna och utbilda sina hundar.
Kom ihåg att merparten av dessa jägare praktiskt tagit växt upp i skogen. Dessa jägare har mer erfarenhet av skogen och dess djurliv än vad en biolog någonsin kan lära sig på någon akademisk skola.
Ilskan växer när en urbefolkning som samerna blir anklagade för dålig djurhållning. Jag tror knappast någon har något att lära en same om hur man lever ”i ett med naturen”.
Ilskan växer när de drabbade av vargen inte ens vågar låta barnen gå till skolbussen själva. Ilskan växer när de som drabbas av extremt närgångna vargar ignoreras och inte hörsammas.
Gemene man börjar tycka att det till och med är otrevligt att gå ut och vandra eller plocka bär och svamp i vargmarker. Skall folk verkligen behöva känna så här?
Om detta händer är det nog bäst att ni politiker, med flera som så gärna ville ha vargen och har intygat tillsammans med biologer och så kallade vargexperter att detta inte kan hända i Sverige, har en god tillflyktsort.
Vi är många idag och vi blir fler för varje incident som sker runt om i Sverige.
För ett Sverige utan varg!
Lars-Olov Guttke, grundare av vargobs.se