SLU-forskaren Carl-Gustaf Thulin, som jobbat för ”återförvilda” Sverige med visent som nytt vilt, tycker att kampanjen mot invasiva arter är ensidig. Det kanske är bättre att välkomna nya arter som vitsvanshjort, guldschakal (bilden) och bisam istället för att bekämpa dem, anser han.
Foto: Shutterstock.com/Privat SLU-forskaren Carl-Gustaf Thulin, som jobbat för ”återförvilda” Sverige med visent som nytt vilt, tycker att kampanjen mot invasiva arter är ensidig. Det kanske är bättre att välkomna nya arter som vitsvanshjort, guldschakal (bilden) och bisam istället för att bekämpa dem, anser han.

Främmande arter inte alltid fel

Kanske ska vi välkomna mufflon, vitsvanshjort, stenmård, guldschakal, bisam och mink som resurser och bidrag till mångfald i stället för att bekämpa dem? undrar rewildingförespråkaren Carl-Gustaf Thulin, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), apropå kampanjen mot invasiva arter.

DET PÅGÅR en kampanj mot främmande arter. Enligt EU-direktiv ska vi motverka spridning av så kallade invasiva arter. Naturvårdsverket har även börjat nagelfara arter som blomsterlupin, mink och vresros. Artdatabanken utreder mufflon, vitsvanshjort, guldsjakal och stenmård.
Den okritiska rapporteringen om detta manar till eftertanke. Vad är egentligen främmande? Vilka arter har så kallad hemortsrätt i vårt land? Varför upplevs vissa arter som problem och hot? Vilka konsekvenser kan det få om vi okritiskt bekämpar det som vi anser vara främmande?
En invasiv art utgör hot mot ”biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men dessa kan även ha signifikanta negativa effekter på människors hälsa och ekonomin” (NV-00684-14). Det handlar alltså inte uteslutande om ett hot mot andra, sedan tidigare förekommande arter, utan även mot ekonomiska intressen. Viktigt att notera.

EN ART KAN vara främmande men inte invasiv. Vad som är främmande är dock inte riktigt tydligt. För 18 000 år sedan låg hela det som i dag är Sverige under kilometertjock is. Vi kan alltså konstatera att sedan dess är alla nu levande växter och djur invandrade – vi är alla ”främmande” i den meningen. En art har ”hemortsrätt” om vi människor så beslutat. Det kan vara att den ”alltid” funnits i Sverige (skogshare, 12 000 år), att den funnits här väldigt länge (knubbsäl, 7 000 år), att den är återintroducerad (vildsvin) eller att vi helt enkelt accepterar dess närvaro ändå (dovhjort, medeltiden).

VAD ÄR DÅ PROBLEMET? Lupiner ska alltså vara ett hot mot biologisk mångfald längs dikesrenarna, där de kan dominera och tränga undan andra arter. Men är inte det om något ”naturvård i diket”? Lupiner längs vägarna är vackra att se på och drar till sig humlor. Rimligare att vi i så fall värnar och restaurerar våra betade blomsterängar i stället. Där växer sällan lupiner.
Den nordamerikanska minken kan vara problematisk för markhäckande fåglar i skärgården. Det har dock visat sig att minkarna minskar i antal om det finns räv och utter. Kanske är det snarare så vi ska tänka? Där det finns ursprunglig fauna och flora i hållbara, variationsrika ekosystem minskar effekt och spridning av främmande arter.

DEN SOM VILL kan absolut slå lupiner och jaga mink. Kanske bör dock staten ägna sig åt mer uppbyggliga verksamheter än att bekämpa det som är främmande.
Kanske kan främmande arter kompensera för den utarmning vi människor orsakat? Kanske ska vi välkomna mufflon, vitsvanshjort, stenmård, guldschakal, bisam och mink som resurser och bidrag till mångfald i stället för att bekämpa dem? Om vi dessutom arbetar målmedvetet med att restaurera den inhemska faunan minskar de konsekvenser vi upplever som negativa med främmande arter. Det tycker jag är tänkvärt.

CARL-GUSTAF THULIN,
docent i populationsbiologi och forskare, SLU