En habituerad varg inte är onormal. Den är farlig.
En habituerad varg inte är onormal. Den är farlig.

Högt spel i Norge om närgångna vargar

Nyligen blev två norska systrar utsatta för en närgången granskning av två vargar när de var på väg ner från fjället. Granskningen skedde under en 20-minutersperiod och vargarna var så nära att de hade kunnat ta på dem. Vargarna drog sig så småningom undan och de två kvinnorna kunde fortsätta färden hem, ganska skärrade.

Nu vidtar det normala förloppet. Norska rovdjursföreningar går ut och säger att det naturligtvis inte var vargar utan hundar, utan att någon försökt ta kontakt med kvinnorna.

De påstod helt frankt att damerna bara hade sett varg på bild och alltså inte var kapabla att känna skillnad på varg och hund. Nu råkade en av dem, Lise Estil, vara forskare inom området rörelsemekanik för människor och djur. Hon är mycket väl förtrogen med hur vargar ser ut och hur de rör sig.

Den vidare händelseutvecklingen är lika förutsägbar. Lierne kommun begär skyddsjakt på vargarna. Norges Naturvernforbund avstyrker med stöd av WWF. Avstyrkandet baseras på ett uttalande från Hans C Pedersen (NINA):

”Gitt at det som fortelles om hendelsen fra de to damene er riktig (avstand, type bevegelse, tidsrom etc…) så kan man ikke utelukke at dette er ulv, men jeg vil nok si at hendelsen er uvanlig. Vi må ikke bruke ordet ”unormalt” for da blir det felling umiddelbart. Vi vil ikke ha ”unormale” ulver gående i norsk natur!”

Hans C Pedersen upprepar sedan de gängse förklaringarna om nyfikna ungvargar. Observera formuleringarna ovan. Enligt normalt språkbruk betyder det: ”Jag tror inte på personernas berättelse, men jag kan inte motbevisa den”.

Han avstyrker alltså skyddsjakt på vargar han inte tror finns.

Den stora norska rapporten Frygten for ulv av Linnell/Bjerke slår fast följande på en av de inledande sidorna om orsaker till angrepp på människor:

”Tillvänjning. När varg mister sin rädsla för människor, till exempel inom naturskyddsområden där vargen inte jagas. Där har man observerat en ökad frekvens av angrepp på människor.”

Vargen är fridlyst i hela Norden och har alltså samma status som i ett naturskyddsområde.

Tillvänjning (habituering) är en fortlöpande process som i slutfasen kan övergå till att vargen betraktar människa som byte.

Om dessa vargar fortskrider i habitueringsprocessen är det alltså en icke försumbar risk. Nästa människa de stöter på kanske inte håller huvudet lika kallt som systrarna Estil. De kanske gör som Carnegie i Kanada och springer. (Han blev dödad och uppäten för de som inte känner till episoden.)

Vi är nu mitt i bärsäsongen med mycket obeväpnade människor i markerna som går i nedhukad ställning.

Om ett angrepp händer kommer forskarnas trovärdighet att försvinna för mycket lång tid.

Som situationen är i Sverige, där rovdjursfrågan är en av de viktigaste frågorna på landsbygden inför valet, skulle en sådan händelse absolut få alla politiker att på allvar granska den nuvarande politiken med att tillåta stora rovdjur i bebyggda trakter.

Om man å andra sidan tillstyrker skyddsjakt får man visserligen klagomål från rovdjursföreningar och mäktiga organisationer som Norges Naturvernforbund och WWF. Men man skulle vinna stort i förtroende från allmänheten.

Eftersom vargarna befann sig utanför den zon där permanenta vargar ska få finnas i Norge skulle påverkan på beståndet var försumbart.

Observera att en habituerad varg inte är onormal. Den är bara farlig.

Som sagt, vargförespråkarna spelar ett högt spel där en av insatserna är människoliv.