Vargen måste klassas om i EU:s ”Art- och habitatdirektiv”, så att licensjakt kan tillåtas på detta alls icke hotade djur. 
Foto: Marie Pott Vargen måste klassas om i EU:s ”Art- och habitatdirektiv”, så att licensjakt kan tillåtas på detta alls icke hotade djur. 

Hur får vi ett slut på översitteriet?

Att kräva en miljökonsekvensbeskrivning av den kommande rovdjurspolitiken har lanserats som en god idé, för att få fram kostnader och andra konsekvenser beroende på antalet olika rovdjur i landet. Det kan säkert vara intressant, men problemet med en sådan utredning är, att den kommer att ta ytterligare tid och förmodligen inte ge mer information än den vi redan har.

Miljökonsekvenserna av dagens rovdjurspolitik är ju bara alltför välkända för oss landsbygdsbor, jägare och djurhållare, som lever i ”vargland”. De har vi beskrivit i mer än tio år, utan att det lett till någon märkbar förändring av politiken. 

Dagens situation, där jaktmöjligheterna och därmed en del av livskvalitén för många boende på landsbygden allvarligt skadats av beslut i vargfrågan fattade i riksdagen av i bästa fall aningslösa politiker, påminner starkt om det översitteri, som adeln ägnade sig åt för 300 år sedan, då man förbjöd allmogen att jaga på sina ägor. 

Godtycklig påverkan av egendomar
Genom rovdjursbeslutet 2001 i riksdagen, vars konsekvenser politikerna då inte hade en susning om, har vi nu en situation där det allmänna genom sin inställning i praktiken tar i anspråk den enskildes egendom på ett godtyckligt sätt. Detta görs för att säkerställa det allmännas påstådda intresse av en livsduglig vargstam.
Det allmänna tillåter en sorts normlös expropriering av den egendom som utgörs av vargens byte, både i form av tamdjur som nötkreatur, renar, får och hundar och i form av en stark negativ påverkan på dina egna markers tillgång på jaktbart vilt. Därmed påverkas även jaktens ekonomiska värde, den svårvärderade minskningen av din egen livskvalité oräknad.
 
Vargen måste klassas om
Detta översitteri kan endast fås att upphöra genom ett hårt och målmedvetet arbete för att uppnå att vargen klassas om i EU:s ”Art- och habitatdirektiv”, så att licensjakt kan tillåtas på detta alls icke hotade djur.
Givetvis måste vi också veta att de politiker vi i Sverige anförtror makten över jaktfrågorna till begriper sig på och inser problemet.
Varför rovdjursdfrågorna i Sverige skall ligga på miljödepartementet och jaktfrågorna i övrigt på jordbruksdepartementet är en gåta.

Fråga för jaktfientliga gröna partier
Tyvärr är jaktfrågorna i EU traditionellt en fråga för jaktmotståndarna i ”De gröna”.
Därtill kommer dessvärre att vi svenska jägare inte tycks ha någon tillräckligt vaken organisation, som förmår att med genomslagskraft driva våra frågor internationellt. 
Detta gör att en omklassificering av vargen synes vara mycket långt borta. 
Alternativet är att inte göra något alls och låta vår snabbt expanderande invandrade vargstam genom ökande hot mot befolkningen, störningar, skador och incidenter till slut själv svänga opinionsläget bland beslutsfattarna och vargvurmarna. Det kanske upplevs som cyniskt, men är nog det enda realistiska alternativet idag.

Räddhågsen handläggning
Det är ändå denna snabba och okontrollerade ökning av den rysk-baltiska vargstammen vi nu ser framför oss med den riskabelt långsamma och räddhågsna handläggning, som i jaktfrågorna kännetecknar våra politiker i departement och riksdag.
När situationen inom kort blir ohållbar, kommer säkert kraven på att vi jägare skall ”ta vårt ansvar” – vad detta nu skulle vara? Varför inte lyssna på oss nu och göra något åt situationen genom ett snabbt beslut om skyddsjakt på varg redan i vinter, innan det är för sent?