Jägarnas Riksförbund, jakten och vargen

Jägarnas Riksförbund, jakten och vargen

DebattPublicerad: 2010-01-12 14:03

Jägarnas Riksförbund ska vara en renodlad medlemsorganisation som ända från bildandet 1938 värnat om den enskilda människans rätt till jakt- och naturupplevelser. Om detta fortsatt ska vara trovärdigt måste förbundet ”sätta ner foten”.

Det gäller att ta konsekvensen av det uppenbara och odiskutabla faktum att en frilevande vargstam inom områden där människor ska leva och där jakt ska bedrivas, aldrig kan förenas med trygga och njutbara naturupplevelser, varken i samband med jakt eller andra för landsbygden traditionella aktiviteter.
Jägarnas Riksförbund måste därför en gång för alla ta ställning i frågan om den enskilda människans rätt till jakt- och naturupplevelser även ska gälla inom de stora områden av Sverige, där vargetableringen i praktiken har raderat ut alla förutsättningar för detta.
Hittillsvarande förslag i vargförvaltningsfrågan kommer inte att innebära förändringar som ger jägarna inom varglänen jakten tillbaka.

Samma vargområden även i framtiden
100 vargar, 200 vargar eller 300 vargar blir ointressant för människorna inom de områden som får ”nöjet” att hysa dem? Och all kunskap pekar ju på att dessa områden i huvudsak kommer att vara de samma i framtiden som idag! Omfattningen av den nu genomförda vargjakten kommer inte att förändra villkoren för jägarna inom vargområdena överhuvudtaget.
Och förslaget att ersätta ett antal av de vargar som nu skjutits bort med nya, kommer om det genomförs, som de flesta borde förstå, att ytterligare öka motståndet. Att vi som medlemmar i förbundet dessutom skulle engagera oss i arbetet för att få människor i berörda områden att acceptera nya inflyttade vargar, faller på sin egen orimlighet. Det är ju som att sälja biljetter till sin egen avrättning.

Kan inte acceptera varg
Skall värnandet om den enskilda människans rätt till jakt- och naturupplevelser omfatta hela Sverige, måste Jägarnas Riksförbund tydligt klargöra att vargförekomst, med hänsyn till de stora inskränkningar detta innebär för människor inom drabbade områden, inte kan accepteras inom någon del av landet där människor ska leva och verka.
Det ofta hörda argumentet om att vargen är ett lokalt problem och att andra områden i landet har andra problem, blir för människor som genom vargetableringar förlorat sina möjligheter att utöva jakt, ett slag i ansiktet. Vilket annat problem kan för en jägare jämföras med att inte kunna bedriva jakt överhuvudtaget? 

Rätt till jakt- och naturupplevelser
Jägarnas Riksförbund måste i vargfrågan ställa sig på jägarnas sida och stå upp för målsättningen om den enskilda människans rätt till jakt- och naturupplevelser. Ingen annan jägarorganisation kommer att göra det!
Alla jägare inom varglänen, men framförallt de som är medlemmar, (drygt 40 procent av förbundets medlemmar) skulle välkomna ett tydligt ställningstagande huruvida förbundet är beredda att ”sälja ut” jägarna och jakten inom de av varg hårt drabbade länen till förmån för den politiskt korrekta uppfattningen att vi ska ha en vargstam eller om förbundet ställer sig bakom den enskilda människan i kravet på rätten att återfå sin livskvalitet, som innefattar möjligheten att kunna utöva meningsfull jakt. En ”fackförening” för jägare kan inte komma förbi den frågan.
Jägarnas Riksförbund måste för att behålla sin trovärdighet solidariskt ta ställning för ALLA jägare och för jakten i HELA Sverige!

Hög tid att tala i klartext
Det är hög tid att börja prata klartext och att nämna saker vid deras rätta namn! Accepteras frilevande varg i de områden där stammen idag i huvudsak finns, accepteras också att jakt- och naturupplevelser är något människor i dessa områden får uppleva via TV, tidningar och böcker. Detta är den sanning som Jägarnas Riksförbund som jägarorganisation måste förhålla sig till och bestämma den framtida inriktningen utifrån. Det finns mig veterligen ingen plats i världen där frilevande varg går att förena med lösa hundar eller ens bundna s.k. gårdshundar. Inga pinglor eller taggförsedda västar ändrar på detta. Och därmed har de svenska jakttraditionerna inom vargområdena förpassats till historieböckerna.
Hur ska jägarorganisationerna möta detta?

Ta lagen i egna händer?
Inom varglänen har frågan kommit till vägs ände där kompromisser inte längre ”biter”. Hederliga människor ska inte behöva försättas i en situation där alternativen är att ta lagen i egna händer för att hävda sin rätt till ett tryggt och kvalitativt bra liv eller att helt enkelt ge upp sina största värden i livet och söka sig till andra livsmiljöer. Maktapparatens hantering av rovdjursfrågorna raderar sakta men säkert ut begreppen ”en levande landsbygd” och ”ett öppet landskap”. Hade inte våra förfäder varit så klarsynta och beslutsamma i sin uppfattning om vargens påverkan på deras livsvillkor och agerat utifrån detta, hade dessa begrepp troligen aldrig myntats.

En fråga för medlemmarna
Det är viktigt att komma ihåg att ett Jägarnas Riksförbund som ”sätter ner foten” faktiskt inte är något annat än vi medlemmar, genom de ombud som väljs till distrikts- och förbundsårsstämma, som beslutar om så ska ske. Det är alltså genom de ombud som distrikten väljer till förbundets årsstämma som medlemmarna avgör förbundets inriktningar och målsättningar. Det gör varken förbundsstyrelse eller tjänstemän. Det är alltså varken förbundsstyrelse eller tjänstemän som ska ”sätta ner foten”, utan vi medlemmar som ska inse och agera utifrån det faktum att Jägarnas Riksförbund är alla vi medlemmar. 
Ska Jägarnas Riksförbund ”sätta ner foten” och försvara allas rätt till jakt- och naturupplevelser genom att säga nej till en frilevande vargstam inom befolkade delar av Sverige, krävs alltså ingenting annat än en stadgeenligt inlämnad motion till förbundsårsstämman, som en majoritet av distrikten genom sina ombud, i solidaritet med de jägare och medlemmar som förlorat sin jakt, stödjer.

Den enda vägen
Då har Jägarnas Riksförbund solidariskt och på ett demokratiskt sätt ”satt ner foten” i försvarandet av jakttraditionerna och stått upp för målsättningen om den enskilda människans rätt till jakt- och naturupplevelser. Och detta har sedan den valda förbundsstyrelsen och anställda tjänstemän att förhålla sig till.
Jag vet och förstår naturligtvis vilken uppförsbacke det är innan man kan komma i mål med en sådan målsättning men jag är också övertygad om att det inte finns någon annan väg som leder till att den enskilda människan i alla delar av landet kan uppleva jakt- och naturupplevelser enligt gamla svenska traditioner.

Kjell Dahlin, Storå, nybliven pensionär och som det känns snart f.d. jägare

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma