Jag har med stor säkerhet att folk vägrar ge upp sitt boende på landsbygden trots att mångas tillvaro helt eller delvis raseras. Det har till och med gått så långt att priser på fastigheter påverkas på grund av rovdjuren.
Rovdjursförvaltningen idag är helt unik när det gäller vad de drabbade tvingas acceptera.
Vid nedläggning av ett företag görs allt för att lindra effekten av skadeverkningarna, men det gäller inte återverkningarna av vad rovdjur ställer till.
Jag vill på fullt allvar påstå att folk på vissa orter är så illa behandlade att det måste klassas som straffbart. Men vart tog löftena om stödåtgärder vägen, eller är det skillnad på folk och folk?
Katastrofer inom och utom landet initierar omgående stora insatser för att om möjligt så snart som möjligt återställa balansen till tidigare status, men icke i vargfrågan.
Om jag inte missminner mig är mobbning straffbelagt i skolor och på arbetsplatser. Ändå har de ansvariga för rovdjurspolitiken fräckheten att basunera ut att folk bara skall lära sig att acceptera det som sker. Vem har gett dem mandat till detta? Inte den rovdjursdrabbade delen av folket.
När det sedan blir en tilldelning för jakt på lodjur är det en kvot som vissa områden fyller på några timmar.
Det går inte heller att vänta längre på utredningar om hur det blir med förvaltningsjakt på varg.
Men dagens tämligen säkra siffra på att det finns 400 säkra vargar nu, kommer det att år 2010 vara ytterligare minst hundratalet till. Det går fort nu i reproduktionen.