I december 2013 fattade riksdagen det beslut som syftade till att utveckla regionaliseringen av rovdjursförvaltningen. Delegering nedåt och beslutsfattande närmare människorna som bor och lever i verkligheten är nödvändigt för att nå acceptans för besluten.
Men Naturvårdsverkets regionala delegering har kommit på skam.
I västra Svealand råder en stor överkoncentration av varg, vilken blir större ju längre västerut man kommer. Förslaget från Naturvårdsverket, som öppnar för att minska koncentrationen av varg i denna del av Sverige, ser vid en första anblick godtagbart ut för jägare och tamdjursägare. Men låt oss ändå reflektera.
Fortfarande samma fördelning
Koncentrationen av varg i den västra delen av Svealand kommer, enligt Naturvårdsverkets förslag efter avskjutning, att vara procentuellt på samma nivå som tidigare i jämförelse med övriga län. Naturvårdsverkets beslut är därför problematiskt, i och med att hänsyn inte tagits till flera läns överkoncentration.
För Värmlands del föreslog länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation fem till sju föryngringar, medan Naturvårdsverket ändå anser att det skall finnas 11 föryngringar, vilket kan betyda 110 vargar.
Naturvårdsverket verkar inte ha lyssnat vare sig på viltförvaltningsdelegationer eller på samverkansrådet, som består av de åtta landshövdingarna i mellersta förvaltningsområdet. Licensjakt är positivt, men en oproportionerligt stor andel varg bedöms av Naturvårdsverket vara gynnsam bevarandestatus i Värmland, vilket är oroväckande för värmländska landsbygdsnäringar.
Rimmar inte med regionalisering
Förslaget till miniminivåer är centralstyrt och rimmar inte bra med att rovdjursförvaltningen ska regionaliseras. Jakt i vinter är oundvikligt, men koncentrationen kommer fortfarande att finnas i framför allt Värmland och Dalarna.
Genom att inte ta hänsyn till viltförvaltningsdelegationernas eller landshövdingarnas förslag på miniminivåer reducerar man inte den problematiken.
Måste vara lyhörd
Man måste vara lyhörd för vad befolkningen kan acceptera. I skogsbygderna har man alltid kunnat idka friluftsliv, hållit tamboskap och kunnat jaga det villebråd man förvaltat genom årtiondena. Man har kunnat känna trygghet i sina fritidssysslor och för sina jakthundar.
Nu har tiderna förändrats och många är förbittrade över det ointresse myndigheterna visar och över beslut fattade av tjänstemän som bor långt från vargrevir. Djurägare känner otrygghet och jägare är frustrerade över att viltet minskat dramatiskt och över att man inte längre kan bedriva löshundsjakt.
Vargens naturliga utbredningsområde i hela förvaltningsområdena borde ha varit avgörande när man gjorde fördelningen, i stället för ge länen miniminivåer med fortsatt oproportionerligt stor koncentration i flera län.
Ny myndighet mer effektivt
Vi tror att en ny myndighet som tar över jaktfrågorna skulle kunna effektivisera ärendegången och minska centralstyrningen från Naturvårdsverket. Den regionalisering av jakten som skulle bli verklighet har inte infriat de förväntningar som jägare och landsbygdsbefolkning hade hoppats på. En ny övergripande myndighet skulle kunna fortsätta den nödvändiga regionaliseringen, men med mindre centralstyrning.
Runar Filper (SD)
Jaktpolitisk talesperson
Anders Forsberg (SD)
Landsbygdspolitisk talesperson
