Mångfald mer än rovdjur

Åke Skogevall har regerat på en debattartikel i Svenska Dagbladet. Kända fotografer ingår i en grupp som agiterar för att rovdjuren måste få ha sin plats i naturen. Debattinlägget kan läsas här:
De som skrivit debattinlägget har i viss mån rovdjuren som levebröd. Att deras naturkärlek endast tillägnas en liten grupp karismatiska rovdjur förefaller trångsynt. De borde vidga sitt tänkande och naturkärlek till en helhetssyn på biologisk mångfald. Börja med biodiversiteten i de svenska betesbiotoperna. tycker Åke Skogevall.

Två tredjedelar av utrotningshotade arter är beroende av betes- och ängsbiotoper enligt Naturskyddsföreningens kampanj ”Rädda livet på landet”.

De fattigaste svenska näringsidkarna i naturen fördrivs från sin älskade miljö och näring.

De främsta naturbrukarna av traditionell rennäring och fäbodbruk drabbas hårt av rovdjur.

Rovdjursforskarna (bland andra Olof Liberg, Jens Karlsson och Tom Arnbom) har bekräftat att det inte går att förena fritt skogsbete med vargrevir.

Småbrukare slås ut
Problem med rovdjur, tillsammans med problem orsakade av rovdjursförvaltande myndigheter och mediala entusiaster som prioriterar sina intressen, bidrar till att småbruk och naturbetesdrift försvinner i rask takt.

Lägg till detta Landsbygdsprogram och EU-stöd som distribueras av ”stordriftsfundamentalister”.

Lägg till detta rovdjurs- och djurrättsorganisationer som anser att ”meat is murder”.

De inkluderas som fasta experter i djurskyddsutredningar och lagstiftning och agerar sedan anmälare mot småbönder och gynnar omhändertagandeindustrin.

Ofri marknad
Lägg till detta ett oligopolistiskt distributionssystem (ofri marknad) som tar ut mervärdet av svenska jordbruksvaror i affären, men förhandlar ner inköpspris i konkurrens med import från länder utan svenska pålagor.

Ett företag mönsterskyddade prefixet ”fäbod-” och säljer fäbodkorv med tyskimporterat kött, men hindrar fäbodbönder att fortsätta sälja sin sedan gammalt producerade ”fäbodglass”.

Lägg till detta att beskattning och familjepolitik systematiskt bestraffar familjejordbruk.

Lägg till detta att staten släpper in globala gruvföretag som får fördriva urbefolkningen från sina näringsmiljöer, men sedan bara kräver 0,05 procent i avgift från gruvföretagen, medan infrastruktur och service åt gruvbolagen till stor del faller på skattebetalarna, liksom uppstädning efter konkursade gruvföretag.

Godsägarna gynnas
Lägg till detta att svenska staten inte längre verkar se infrastruktur som sitt ansvar utan säljer ut sina gamla samhällsmonopol till vinstdrivande företag utan samhällsansvar.

Lägg därtill ”jordbruksmarknaden” där endast ärvd egendom eller finansherrar, som mot andra företagsvinster har avdragsrätt för driftkostnader, kan drivas med vinst.

Andra jordbrukare får låna till fortsatt drift genom massiv skuldsättning med fastigheten som säkerhet.

Lägg till detta att mark har blivit spekulationsobjekt i tider när värdepappers- och aktiemarknader blir osäkra.

Kommer fordringsägarna att utöva sitt samhällsansvar eller kommer de att ta hem ”panten” för skulderna?

Småbönder drivs till konkurs
Kanske har Sverige lite humanare metoder än de som driver bort agrarbefolkningen på den afrikanska och indiska landsbygden. Men resultaten är likartade med utvandring till stadsghetton och arbetslöshetsreserv, konkurser och självmord bland krossade småbönder.

Ni rovdjursskribenter är säkert naturälskare och vill väl. Men med er prioritering av vildmark istället för kulturbygder bidrar ni till det naturnära jordbrukets förintande.

Som ni säger låt ”rovdjuren få ha sin plats i naturen”. Den platsen är i vildmarken – inte i kulturbygder.

Fäbodbruk, betesbiotoper och lantraser ska skyddas enligt EU-konventionen om biologisk mångfald och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

 

Åke Skogevall, Västerås