Vargar anfaller en älg i nationalparken Isle Royale i USA. Trots vargarnas isolerade ötillvaro, och att nya alafapar ofta är mor-son eller far-dotter, har inavel aldrig betraktats som ett problem för stammen som helhet.
Foto: www.isleroyalewolf.org Vargar anfaller en älg i nationalparken Isle Royale i USA. Trots vargarnas isolerade ötillvaro, och att nya alafapar ofta är mor-son eller far-dotter, har inavel aldrig betraktats som ett problem för stammen som helhet.

Myten om vår inavlade varg

Forskarna med Olof Liberg i spetsen för en mycket framgångsrik kampanj för att få oss att tro att vår expanderande vargstam håller på att dö ut på grund av inavel. Vid Färna-konferensen 2002 granskades problemställningen noga. Till våra svenska forskares förtret satte Dr David Mech en rejäl påk i hjulet.

Hans erfarenheter gav slutsatsen att vargen är mycket okänslig för inavel. De stora kullarna gör att eventuella inavelsdefekter snabbt fasas ut. Den teoretiska forskningen med MVP (Minimum Viable Population) dömdes ut som obevisad och saknande all empirisk bekräftelse. Men även denna forskning, som är beskriven av Staffan Bensch, antyder att det tar 100 år innan man ens vet om inaveln är ett problem.

Uppenbara brister

En genomgång av Dr Benschs avhandling visar på uppenbara brister. I Sverige har vi inga direkta siffror på vargkullarnas storlek utan man beräknar dem från resultatet av inventeringarna nästkommande vinter.

Trots denna osäkerhet fastslår man med stor säkerhet att våra kullar minskar på grund av inavel. Man har inte försökt att korrigera för ett antal andra kända faktorer såsom:

1. Vargens kullstorlek är starkt beroende av födotillgången. Vid stammens etablering fanns det nästan oändligt med mat, gott om både älg och rådjur. Idag är älgstammen utglesad och rådjuret nästan försvunnit från skogen.

2. Dåligt med expansionsutrymme när reviren gränsar till varandra, vilket leder till ökad dödlighet vid revirstrider.

Inget intresse hos svenska forskare

Så vitt man kan bedöma, eftersom kullarnas verkliga storlek är obekanta, skiljer det sig inte nämnvärt från mätningar av 66 vargkullar i ryska Karelen. Något intresse att ta del av dessa siffror fanns inte hos svenska genforskare.

En enkel granskning av släktträdet som tillhandahålls av våra forskare visar följande genomsnittssiffror för inavelskoefficienten.

År 2000: 0,28

2001: 0,22

2002: 0,34

2003: 0,28

2004: 0,30

2005: 0,28

2006: 0,31

2007: 0,27

Inavelsgraden har stabiliserats

Något definitivt fås naturligtvis inte ut av denna enkla analys, men här ser man i alla fall inte att inavelsgraden ändrats synbart under denna tid. Min tolkning av dessa siffror visar snarare att inavelsgraden har stabiliserats, vilket understryker uppfattningen att det tar minst hundra år innan vi ens vet facit.

För att gå tillbaka till Dr Mech byggde han sina åsikter till stor del på erfarenheterna från Isle Royale, där en vargstam etablerade sig cirka 1950 av en dräktig tik.

Trots detta har vargstammen under åren utvecklats till den storlek som öns storlek och älgpopulation kunnat härbärgera. Då blev ända vargstammen vid ett tillfälle nästan utslagen av ett utbrott av hundens parvovirus.

Inavel inget hot på Isle Royale

Visst har man kunnat spåra genetiska skador men de har aldrig betraktats som ett problem för stammen som helhet. Eftersom en etablerad vargflock sällan accepterar nya individer utifrån är ofta successionsordningen inom kullen. Det innebär att det nya alafaparet är ofta mor-son eller far-dotter.

Trots detta kan jag idag inte läsa en artikel om vargen där man inte mer eller mindre öppet säger att vår stam dör ut inom en kanske snar framtid om man inte får in nytt blod. Hur mycket kan en ny varg påverka inavelskoefficienten av en stam på 200-300 individer?

Det finns för övrigt inget av mig känt fall där en isolerad population av en djurart dött ut på grund av genetiska problem.

Tur att Darwin inte trodde på ”MVP”

Däremot finns det många exempel på återhämtningar och tillväxt från mycket liten genetisk bas om miljön är den rätta. Bävern i Sverige, vitsvanshjorten i Finland och visenten i Östeuropa är några exempel.

Sedan var det tur att Charles Darwin inte kände till begreppet MVP, ”minsta livskraftiga population”, när han besökte Galapagosöarna. Hur hade han då kunnat förklara arternas ursprung? Slutsatsen av MVP är ju att kolonisering av isolerade öar över huvud taget inte kan ske.