Nu jagas legala vapenägare igen

Vansinnesdåd med skjutvapen inblandade, oavsett var i världen, har med automatik resulterat i att svenska myndigheter skärper vapenlagarna för att visa dådkraft.
Visst finns förslag på straffskärpning för vapenbrott i allmänhet. Men föreslagna åtgärder påverkar knappast flödet av insmugglade illegala vapen, eller förhindrar att de används i kriminella sammanhang.

I praktiken är det bara den legala hanteringen och innehavet av skjutvapen som påverkas genom ytterligare skärpt kontroll från myndigheterna. De föreslagna ändringar innebär att minsta misstag vid innehav, utlåning, förvaring eller den administrativa hanteringen inom den legala vapenhandeln kan få långtgående konsekvenser för den enskilde.
Användningen av skjutvapen i den kriminella delen av samhället har ökat lavinartat de senaste åren.
Gänguppgörelser i form av eldstrider på öppen gata, mord, rån och överfall med skjutvapen inblandade är i en del städer ett mycket allvarligt problem också för den allmänna säkerheten.

Kommer förslagen om skärpta vapenlagar som det framgår av lagrådsremissen att på något sätt påverka den saken? Definitivt inte. Så länge det inte finns någon effektiv gränskontroll, av vare sig personer eller godstransporter, är olaglig införsel av vapen avsedda för kriminell verksamhet i praktiken helt riskfri.
Den som köper ett illegalt skjutvapen för att använda i brottslig verksamhet kommer naturligtvis inte att söka licens på vapnet, eller förvara det på det sätt som det krävs av vanliga medborgare. Användningsområdet för ett sådant vapen faller knappast inom begreppet ”godtagbart ändamål”, som vanligt folk måste styrka för att få ett innehavstillstånd.

Vad man blir uppriktigt förbannad över är den skenhelighet riksdag och regering, oavsett färg, visar upp när det gäller den egna ”vapenhantering”.
Att på alla vis klämma åt skyttar, jägare, handel och hantverk med lagstiftning, föreskrifter, allmänna råd och lokala tolkningar, som vid tillämpningen sätter stora frågetecken för enskilda personers och handelns rättsäkerhet och legitima behov, stör uppenbart inte nattsömnen.

När man då får läsa avslöjanden om ”statens” vapenaffärer, allt från Boforsaffären, ”gödningsfabrik” i Irak under Saddam Hussein (produktion av ammoniumnitrat som används till sprängämne) och nu senast, långtgående intressen i en robotfabrik i Saudiarabien börjar man på goda grunder undra hur det står till på politisk nivå i det här landet. Det är säkert inte heller de enda skumraskverksamheterna med vapen som bedrivs, eller har bedrivits på nationell nivå.
Vad gör man om det uppstår en situation som i Malmö?

Vapenamnesti för att få kriminella personer att lämna från sig insmugglade vapen var ett förslag som naturligtvis är helt verkningslöst.
Är det symptomen eller orsakerna till symptomen som behöver bearbetas?

Vapenlagar in absurdum påverkar inte den som medvetet skaffar sig illegala skjutvapen och är beredd att använda dem mot människor. Hur mycket illegala vapen finns det då i landet? Då menar jag sådana som uppsåtligen smugglas in för att illegalt spridas i grupperingar där de inte hör hemma. Ingen vet och ingen bryr sig eller kan, med nuvarande öppna gränser och i praktiken frånvaro av personkontroll vid gränspassage, göra något radikalt åt den saken.

Svenska myndigheter har liten kontroll över organiserad grov brottslighet. Det är den verksamheten som är orsaken till en eskalerande användning av skjutvapen i ett sammanhang där de inte hör hemma.
Det skulle vara betydligt bättre att använda polisiära resurser för att minimera sådan verksamhet i stället för att ständigt förfölja den legitima användningen av skjutvapen.
I Sverige finns det ungefär två miljoner lagligt innehavda civila skjutvapen. Det är något som uppenbart sticker i ögonen. Dessa vapen är fördelade på cirka 650 000 tillståndshavare.
Samtliga dessa vapenägare är minst 18 år gamla och därmed röstberättigade medborgare.

Det intressanta är att ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson (S) vid en intervju för en tid sedan klart uttryckte: ”Vapenlagarnas syfte och inriktning inte ska rikta udden mot och hela tiden skärpa kraven på den legitima och kontrollerade delen av vapenhanteringen i landet utan mot det uttalat kriminella vapenhanteringen.”
Det är ju mycket glädjande att en av oppositionens företrädare klart inser att ökande krav på den legala vapenhanteringen inte ger några som helst effekter på den starkt ökande användningen av skjutvapen i kriminella sammanhang.
Samma besked lämnade Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö:
”Det finns ett stort behov av att markant skärpa straffen för den i alla avseenden verkligt illegala vapenanvändningen i stället för att kraftsamla på att göra livet orimligt surt för legala vapeninnehavare.”

Ilmar Reepalu hade också mycket radikala förslag när det gäller straffsanktionerna och hanteringen av personer som bär och använder illegala vapen för kriminell verksamhet. I korthet innebär förslaget att om någon påträffas med ett illegalt vapen i ett sammanhang som inte är godtagbart ska personen sitta häktad under hela rättsprocessen tills domen fallit. Straffet ska tidsmässigt var mycket kännbart och ovillkorligt.
Det är för övrigt en lagskärpning som Sveriges Vapenhandlareförening gav uttryck för i ett remissyttrande för många år sedan.
Segregationen i vissa städer, och för all del i största allmänhet, anses vara en direkt bidragande orsak till den snabba tillväxten av organiserad brottslighet och våldsbenägen gängbildning.

Reepalu har kritiserats för att själv inte ta sitt ansvar för att råda bot på segregationsfrågan i Malmö och därigenom kunna få bukt med våldsutvecklingen.
Det är en rätt långsökt kritik som dessutom, om sådana åtgärder ska få någon effekt, skulle kräva långvariga och radikala förändringar av både invandringspolitik och kontrollen över hur människor kan röra sig och bo inom landet.
Principiellt är inte segregation eller fattigdom, frivillig eller ofrivillig, någon förmildrande omständighet för att begå grova våldsbrott och bära vare sig legala eller illegala vapen för kriminella ändamål.
Därför är våldsutvecklingen generellt, och i synnerhet med skjutvapen inblandade, inte någon lokalpolitisk. Det är en i högsta grad nationell angelägenhet, som kräver stora och långvariga insatser, där det är till liten nytta att koncentrera sig på de legala vapnen.