Pajaskonster i Bergslagen

Med stigande förvåning och olust tog jag igår del av uppgifter i rikstäckande media om det oerhört stora och hemliga (!?) pådraget kring Gåsborn i nordöstra Värmland. Fem statliga myndigheters anställda var ute på skogsvägarna och i luftrummet med helikopter, för att söka sätta fast påstådda men givetvis obefintliga jaktbrottslingar, vilka antyddes vara jägare som var ute för att tjuvskjuta varg.

Jag undrar vad detta publikfriande slöseri med skattemedel kostar? Dessutom smutskastades jägarna utan att det ifrågasattes av media.

Vargar som försvinner dödas av andra vargar, några dör av rävskabb eller ålder, några drunknar i tjärnar och sjöar på vårtunna isar, några körs ihjäl i trafiken, några dödas i samband med märkning av oskickliga och helikopterburna ”forskare”. Några få skjuts när de attackerar tamdjur och någon enstaka försvinner tyvärr säkert i all tysthet, i förtvivlan över att de vargdrabbades röster inte alls tillmäts något värde.

Att en statlig tjänsteman, anställd på länsstyrelsen i Örebro däremot står i TV och påstår att uppåt 30 procent av vargarna tjuvskjuts är en rent oförskämd lögn. Han borde faktiskt veta bättre.

I vårt närområde i norra Europa har våra grannländer alla en kontrollerad jakt på den ryska vargen, vilken som art varken är hotad eller i behov av skydd.

Det är hög tid att vi jägare, som givetvis tar avstånd från allt vad illegal jakt heter, nu kräver att vargens felaktiga klassning som hotad art ändras. Nuvarande klassning i Bernkonventionen och i EU:s habitatdirektiv, av vargen som hotad art, vilar på helt osaklig grund.

Varken arten, eller den ryska varianten av varg som förekommer i Sverige, är hotad. Hur kan vi alls försvara att vi i Sverige till mycket höga ekonomiska och sociala kostnader totalfredar vargen? Våra grannländer och likaledes medlemmar i EU tillåter en till tid, antal djur och geografiska områden kontrollerad jakt på samma art. Detta gäller Finland, Estland, Lettland och Litauen samt Norge. (Norge är ju som bekant inte med i EU, men agerar ändå på liknande vis.)

Vi kan ju inte rimligen behandla samma art och genetiskt lika individer på helt olika sätt inom vårt geografiska närområde. Särskilt inte som vi dessutom vet att man i Ryssland, vars vargstam vår variant av vargen bevisligen utgör en del av, inte lyckas hålla den ryska vargstammen nere på en önskad nivå, trots att nästan alla medel där är tillåtna i jakten.

Vi är i Sverige är ingalunda skyldiga, att slaviskt följa Bernkonventionen och EU:s direktivtexter beträffande skydd av vargen. Vi är tvärtom som nation helt fria, att ge uttryck för vår egen vilja, på samma sätt som de andra avtalsslutande parterna har gjort och gör.

Att Sverige, som vanligt, försöker vara ”bäst i klassen” även i denna fråga, ger oss verkligen inga fördelar, endast oönskade, kostsamma och onödiga problem.

Beslut om klassning och fredande av arter under EU:s direktiv måste begränsas till att ske uteslutande på sakliga grunder. Annars hotas respekten för skyddet av arter, vilka till skillnad från vargen, har ett verkligt behov av fredande och skydd.

Dessa viktiga instrument för oss alla i EU, får aldrig tillåtas bli verktyg i händerna för olika särintressen, något som tycks ha skett i samband med vargens så kallade återkomst.

Att vi dessutom som grupp och utövare av jakt, den äldsta mänskliga samarbetsformen efter familjen, oupphörligt skall behöva smutskastas och misstänkliggöras även av statligt anställda tjänstemän och ”vargforskare” är totalt oacceptabelt.

Finns det någon grupp i samhället som är så kontrollerad som jägarna?

Vi skall ha:

Jägarexamen enligt statliga normer, vapenlicens utfärdad efter kontroll av vår vandel, godkända vapenskåp för förvaring av våra vapen och betalat en avgift till staten för att få lov att utöva jakt, utan att detta ger oss någon rätt att jaga någonstans, betalat jaktarrende till markägare i den mån vi inte jagar på egen mark och följa mycket omfattande – men rimliga – regler för hur jakten skall gå till. Skulle vi bli allvarligt sjuka eller, vilket Gud förbjude, missköta oss på något annat sätt, socialt eller till exempel i trafiken, riskerar vi att våra vapenlicenser omedelbart dras in av nitiska polismyndigheter.

Att vi nu, helt utan saklig grund, åter offentligt och utan att beredas tillfälle till genmäle, misstänkliggörs och smutskastas av publicitetshungriga statliga tjänstemän som skedde efter den ”hemliga” och pajasartade övningen i bergslagsskogarna i dagarna, är ett synnerligen grovt övertramp. Är tjänstefel som begrepp helt okänt på länsstyrelserna i Värmland, Örebro och Dalarna?

All grov brottslighet skall bekämpas, det är ju helt klart. Men man kunde ju tro att våra rättsvårdande myndigheter hade nog av verkligt förekommande sådan, som de inte hinner med att utreda eller ens försöka klara ut, för att slippa låna ut sina tjänstemän och dyra helikoptrar till denna återkommande typ av grovt vinklade och publikknipande försök, att hitta något som varken finns eller kan bevisas.