Politiska intressen bakom Brå-utredningen

Utan att närmare känna till det korrekta arbetssättet för utredaren i detta fall är det väl så att man antingen nöjer sig med en presentation av fakta, eller så framför man rekommendationer till en lösning, om det nu är ett problem. I detta fall har Brå, Brottsförebyggande rådet, kommit med flera förslag. Ett tänkbart alternativt […]

Utan att närmare känna till det korrekta arbetssättet för utredaren i detta fall är det väl så att man antingen nöjer sig med en presentation av fakta, eller så framför man rekommendationer till en lösning, om det nu är ett problem.

I detta fall har Brå, Brottsförebyggande rådet, kommit med flera förslag. Ett tänkbart alternativt förslag har lika gärna kunnat vara att eftersträva en i grunden helt annorlunda rovdjurspolitik.

Därför är värt att beakta att denna utredning är finansierad av Naturvårdverket och Världsnaturfonden. Därför är ett sådant förslag knappast kunnat vara realistiskt.

I rapporten är listan på referenser lång. Ger det mer ”tyngd” åt en utredning? Jag gissar att de flesta namnen i den referenslistan upplyser riksdagsmännen, som ska ta beslut om en ny rovdjurspolitik, lika litet som den upplyser mig. Noterbart är också att bland referenserna nämns ingen av de tydliga motståndarna till dagens rovdjurspolitik. Till exempel saknas Folkaktionen ny rovdjurspolitik. Men de har inte presenterat något med forskarstatus kanske. Naturskyddsföreningen finns däremot med i referenslistan. Har den föreningen högre status?

Bland de elektroniska källorna nämns faktiskt Jakt & Jägares hemsida men inte till exempel Infocentrum eller Nollvision.

Brå skriver i sitt pressmeddelande: ”Det är anmärkningsvärt att många tiger om dessa brott, eftersom det är ett brott som ger minst sex månaders fängelse. Det innebär en civil olydnad i närmast sensationell omfattning, säger Lars Korsell, brottsforskare vid Brå.”

Själv ser jag inget märkligt med det. Det finns lagbrytare överallt och knapp någon människa i landet kan svära sig 100 procent fri från brottsliga gärningar.

I samma takt som vi sekulariserats har vi förlorat den inre kompassen som säger oss vad som är rätt eller fel och inställningen till lagar har blivit sådan att frågan handlar enbart om ”att inte åka dit”. Sverige har blivit en nation (som andra) av fuskare. Olagligheter förekommer såväl inom poliskåren och domstolsväsendet, liksom säkert inom Brå också och hur vanligt är det att man anmäler varandra?