Alltsedan fridlysningen av de stora rovdjuren i vårt land har vi sett hur verkningarna av deras okontrollerade tillväxt sprider sig i samhället. Problemen gäller mest de fyra stora men inte heller örnen går fri. Men först och främst är problemdjuret vargen.
De som drabbades först var jägarna. Eftersom de är en stor grupp i samhället gällde det att med alla medel bagatellisera problemen och samtidigt försöka skapa en hatsituation mot denna grupp.
”Hotfulla beväpnade jägare”
Olov Trostén från Svenska Rovdjursföreningen avslutade en debattartikel med orden: ”Det är tydligen så att varken regering eller opposition klarar att stå emot 300 000 beväpnade och hotfulla jägare under ledning av en pensionerad general.”
Den statliga myndigheten Brå jämställer jägarna med Hells Angels, vilket ytterligare späder på misstänksamheten mot hela jägarkollektivet.
Senast beskylldes jägarna för att med hjälp av gift bedriva illegalt dödande av varg. Detta trots att Olof Liberg från Grimsö inte kan redovisa ett enda fall av förgiftad varg sedan 1977 då de första vargarna åter dök upp.
Fäbodbrukarna ignorerades
Nästa grupp att drabbas var fäbodbrukarna. Eftersom de är en ganska liten grupp och det var svårt att få igång någon kampanj valde man att till stor del helt enkelt ignorera dem.
Turen kom sedan till djurhållare där speciellt fåruppfödare drabbades. Här valde man att dela ut ”rovdjurssäkra” stängsel. Rovdjursföreningen var i vissa fall behjälplig med uppsättandet. Det var bara två problem, stängslen var inte säkra utan enbart avvisande för varg och björn. För lodjuret utgjorde de över huvud taget inget skydd.
Några bidrag och hjälp med underhållet av stängslen gick inte att få, vilket naturligtvis betydde ekonomiska belastningar. Ersättningar för skador som åstadkoms var i allmänhet endast en mindre del av den verkliga skadan.
De mindre djurhållarna, som främst har djur för att hålla landskapet öppet och levande, slås till stor del ut.
De som försvarat sina djur dömdes
Fårägare, som försvarade sina djur mot vargangrepp i god tro, dömdes till samhällstjänst och fängelse i lagligt korrekta processer, trots starka protester från allmänheten. Domarna stred helt klart mot det allmänna rättsmedvetandet.
Nu börjar även den övriga glesbygdsbefolkningen drabbas och få sin livskvalitet påverkad.
I Voxnabruk delade Grimsös forskare ut hockeytutor till barnen för att de skulle skrämma bort varg. Få vågade längre använda motionsspåren och tonårsflickor måste tygla skenande hästar efter möte med varg.
På en enkät som nyligen hölls i Voxnabruk svarade 96 procent att de inte ville ha varg i sitt närområde. Trots miljontals kronor spenderade för att få vargen accepterad blir reaktionerna starkt negativa när den dyker upp i grannskapet.
Men hittills har tätortsbefolkningen i stort varit skyddad. Fram till nu.
Stora polisiära resurser tas nu i bruk i varglänen för att skydda vargen från presumtiva tjuvjägare.
Dessa resurser tas från en yrkeskår som är bokstavligt talat livsviktig för alla människor i vårt land, men trots det lever under ständiga budgetproblem. Resurserna hade behövts för att hjälpa människor som drabbas av brottslighet.
Polisen är tillbaka i glesbygden
I skogslänen har lokala polisstationer lagts ned på löpande band. Nu kommer alltså polisen tillbaka, men inte för att hjälpa människor utan för att skydda vargen.
Samtidigt som man inte kunde få fram en helikopter för att söka efter en försvunnen person i Karlstad-trakten märktes vargar och man jagade misstänkta tjuvjägare (fiskare) med helikoptrar och snöskotrar på några mils avstånd.
En överslagberäkning visar att varje varg kostar samhället två-tre miljoner kronor om året. Endast en bråkdel av dessa pengar betalas av alla via skattsedeln. Resten drabbar slumpvis privatpersoner på landsbygden.
Är detta verkligen vad man avsåg med ”en sammanhållen rovdjurspolitik”?
Tilläggas kan att talet om vargens påstådda ekologiska betydelse i jordbrukslandskapet starkt bör ifrågasättas. Vad gäller den biologiska mångfalden i vårt land har den berikats av människans mödosamt framodlade kulturlandskap under generationers kamp mot svält och rovdjur.
Norska undersökningar tyder på att en tredjedel av de nu hotade arterna är beroende av denna ekologiska miljö.
Till sist ska vi inte glömma att rovdjuren har skapat en mycket hätsk stämning mellan folket i glesbygd och beslutsfattarna i tätort och mellan de drabbade och vargentusiaster. Trakasserier, skadegörelse, mordhot och till och med mordförsök är en del av bilden.
