Rovdjurspolitikens fiasko

2001 lurades Sveriges riksdag efter hårt lobbyarbete från miljöorganisationer och Naturvårdsverket att fastlägga att Sverige skulle återbefolkas av stora rovdjur i en omfattning som inte funnits på generationer. Någon konsekvensanalys värd namnet gjordes inte och de eventuella problem som kunde förutses bagatelliserades.

Dessa problem trodde man sig kunna övervinna genom en massiv propagandainsats, där rovdjurens ekologiska roll lovsjöngs och deras eventuella farlighet avfärdades som gamla skrönor utan sanningshalt. Erfarenheterna från Sovjetunionen som kämpat mot återkommande vargproblem under århundraden ignorerades, förtegs eller till och med motverkades. Kända ryska vargforskare hånades och förlöjligades.

I samband med förberedelserna hade genom Jägarnas Riksförbunds jurist Bengt Lindqvists försorg några mycket tunga namn bjudits in till Stockholm. Inbjudan att lyssna och ställa frågor gick till Naturvårdverkets forskare och inblandade politiker. De ryska gästerna fick sitta i en tom möteslokal, ingen kom.

Vad har vi fått?

• En snabbt accelererande kostnadsbild med ersättningar för angrepp på tamdjur. Stora kostnader för ”vargsäkra” stängsel, som vargen så småningom lär sig hoppa över. Två kända fall finns redan. Allt för effektiv stängsling kan medföra en fara för människor, eftersom man då tar undan reservprovianten för vargen. Exempel på detta finns i Indien.

• Ett stort antal nya tjänstemän på länsstyrelserna, vars uppgift är att bedöma skador, inventera rovdjur och skydda dessa mot illegal jakt. Skador på tamboskap har fördubblats.

• BRÅ (Brottsförbyggande rådet) har myntad uttrycket Laglöst land för den del av Sverige, som av hävd var minst brottsbelastad. Personer åtalade för jaktbrott, mot rovdjur, har en mindre kriminell belastning än genomsnittssvensken. Oftast har de anmält sig själva.

• Vår traditionella säter- och fäboddrift, med små frigående besättningar, är utsatta för en i längden ohållbar situation. Liksom all småskalig djurhållning i rovdjursregionerna. Vårt öppna, biodiversa kulturlandskap som formats under sekler är därför starkt hotat.

• Genbanken i våra lantbruksraser kan bli livsnödvändig i en snar framtid. Djur som klarar sig utan öppna betesmarker och kraftfoder, antibiotika med mera behöver skyddas. En konferens om en möjlig världssvält hölls nyligen av FN.

• Människors psykiska hälsa i rovdjursdistrikten påverkas negativt. Visserligen finns det ingen svensk forskning på området, men resultat finns från Norge i minst två studier, liksom erfarenheter från återinförandet av den mexikanska vargen. De privata undersökningar som gjorts visar på ett massivt motstånd mot varg.

• Trots en överväldigande propagandainsats, för att få människor att acceptera vargen, har motståndet bara ökat allt eftersom skadeverkningarna har blivit uppenbara. En faktor som riskerar hela din livskvalitet, din försörjning och hotar din familj kommer aldrig att accepteras.

• Starka motsättningar mellan förespråkare och motståndare har lett till hot, trakasserier och livsfarliga sabotage av bilar.

• Två dödsfall av björn har redan inträffat. Även det tragiska dödsfallet vid Granfjällsbjörnens härjningar borde tas med. Hur många fler ”accepteras”?

• Skogens närproduktion av mat för människor är i sin helhet hotad, när de till vargen hörande sjukdomarna så småningom får fäste i Sverige. Det är bara en tidsfråga.

• Jaktens minskande utbyte av viltkött, inkomster från jaktlicenser, stuguthyrningar med mera kommer att drabba skogslänen hårt.

• Jaktens stora rekreationsvärde för glesbygdsbefolkningen kommer att minska eller försvinna helt.

• Rovdjursturism kan aldrig uppväga förlusterna från minskad annan turism. Ebberöds bank var en lysande affär i jämförelse.

• Vår allemansrätt blir en chimär eftersom många, främst gamla och barnfamiljer, inte längre känner sig trygga i skogen. Eller i sina gårdar när vargen och björnen ogenerat vandrar mellan husen och över tomten. Flera sällskapshundar är redan angripna i direkt anslutning till bostäder.

• Efter senaste tidens händelser börjar fokus riktas mot situationen för dem som arbetar i skogen. Slutresultat kommer troligen att bli ekonomisk kännbara bestämmelser, för att skydda skogsarbetarna. Glöm inte att vårt välstånd till mycket stor del beror av skogens produkter. Dyrare skogsskötsel minskar vår konkurrenskraft.

Rovdjurslobbyn har inte kunnat påvisa någon förbättring i våra ekologiska system, eller ökad biologisk mångfald efter rovdjuren återintåg. Överhuvudtaget har all sådan forskning undvikits, eftersom man vet svaret på förhand. De tio stockholmsforskarnas artikel om ekologisk härdsmälta i DN var en sorglig historia. Man jämförde nyligen isolerade öar i Amazonas med vårt kulturlandskap, som är skapat under generationer. Man hävdade att om vi inte tar hand om vår vargstam, kan vi inte begära att kinesiska bönder tolererar pandor, ett djur som lever uteslutande på en bambusort.

Man använder sig av oetiska metoder. Man låter påskina att vår stackars genetisk skröpliga vargstam kollektivt faller ihop och dör när som helst. Man hävdar att beviset är små kullar och att man funnit vargar med genetiska defekter.

Våra föryngringar är normalstora, och vargen genom sina stora kullar är mycket tolerant. Sedan 60 år lever en vargstam på Isle Royal i högönsklig välmåga. Den grundades av en ensam dräktig vargtik. Den har problem för tillfället eftersom dess huvudbytesdjur älgen håller på att ta slut.

När ska de politiker, som är valda av Sveriges folk i förtroende, inse att de har brutit sitt löfte – att arbeta för folkets bästa? De är inte valda för att vårda och skydda varg och björn, före människor och hennes tamdjur eller annan egendom.

Initiativet kan inte komma från forskarhåll. De är personligen alltför hårt engagerade i sina forskningsobjekt för att se verkligheten.

Inge Johansson, ordförande i Folkaktionen ny rovdjurspolitik, och Calle Seleborg