Efter att ha lyssnat på riksdagsdebatten angående rovdjurspropositionen är det slående att ingen nämner jakten som en näring för landsbygdsbefolkningen.
Jakten är trots allt en av de största gröna näringarna som omsätter mellan tre och fyra miljarder om året.
Som jämförelse är jakten cirka 30-40 gånger större än rennäringen och 15-20 gånger större än fårnäringen.
Att jakten som näring skadas svårt om vi får en obegränsad vargstam, som det är tydligt att det rödgröna blocket arbetar för, är odiskutabelt och borde vägas in tyngre i denna debatt.
Många är beroende av jakten
Man måste förstå att många människor på landsbygden är beroende av jakten för sin försörjning.
Miljöpartiets Helena Leander tyckte inte att politikerna skulle besluta om antalet rovdjur.
Hon menade att det skall forskare och tjänstemän sköta. Men här stod alliansens politiker upp mot detta odemokratiska och överstatliga tänkande. Givetvis skall politiker fatta beslut när det är stora ekonomiska värden och livsmiljöer som står på spel för befolkningen.
Leander tog också mycket lätt på de kostnader som de gröna näringarna skulle drabbas av vid en obegränsad vargstam. Hon menade att staten skulle finansiera vargkalaset fullt ut.
Våra beräkningar pekar på att då får staten upp med miljardbelopp varje år.
Varför spendera miljarder på vanligaste rovdjuret?
Här ser vi prov på Miljöpartiets utomordentligt dåliga prioritering av våra gemensamma resurser. Varför lägga miljardbelopp på världens vanligaste rovdjur när vi har så många andra viktiga miljöprojekt som står utan finansiering?
När man dessutom skall väga in att en överstor vargstam riskerar att slå ut viktiga biotoper som skapas av betande djur inser nog de flesta att rovdjursdebatten handlar om något annat än bevarande av utrotningshotade arter.
Vänsterns Jens Holm gjorde ett mycket taffligt försök att misskreditera alliansen genom att hänvisa till artdatabankens siffror på lodjur, kontra de som alliansen använder i propositionen.
Avslöjande artiklar i Jakt & Jägare
Efter Jakt & Jägares journalist Mikael Moilanens avslöjande artiklar i detta ämne vet vi att artdatabankens inlägg i debatten var ett försök att manipulera vetenskaplig framtagen populationsstatistik som gjorts av Olof Liberg och Gunnar Glöersen.
Det är bra att man äntligen hävdar att vi har gynnsam bevarande status på varg i Sverige, då det är ett krav för att vi skall kunna förvalta vargstammen med jakt.
Men det är beklagligt att alliansen tagit till så höga marginaler mot vad som behövs enligt art- och habitatdirektivet för att ange gynnsam bevarandestatus.
Här har man valt både hängslen och livrem när man definierar art- och habitatdirektivets krav om ”betydligt över MVP” genom att lägga på 286 procent!
Men i övrigt är det uppenbart att Alliansen gjort en ordentlig juridisk utredning vad som står i art- och habitatdirektivet och anpassat propositionen därefter.
Fått självförtroende att gå till domstolen
Regeringen verkar också ha fått självförtroende till att konfrontera EU-kommissionen i domstol om det skulle bli aktuellt. Det är bra.
Men politikerna måste även besluta om ett tak på vargstammen. Det som propositionen handlar om är en lägsta nivå på våra rovdjur.
Men varför pratar ingen om vilka högsta nivåer som vi kan ha och vad som kan accepteras av de som drabbas?
Ingen organisation som företräder drabbade människor accepterar mer än 170 vargar i Sverige. Men det verkar inte våra politiker ta till sig. Det har sagts att det inte skulle vara juridiskt möjligt att begränsa rovsdjurstammarna genom att kommunicera ett tak.
Inget mot vargtak enligt EU-direktivet
Men vi kan inte finna någonstans i direktivet att ett land inte kan begränsa en djurart som har gynnsam bevarandestatus.
KD:s Irene Oskarsson menade att folk kräver att frågor som berör människors livsmiljö och deras ekonomi skall avgöras av politiker och inte tjänstemän. Det var ett klokt uttalande. Men man undrar då varför man sedan överlämnar beslutet om hur många vargar vi skall ha till Naturvårdsverkets tjänstemän.
Det hade gett ett mer förtroendefullt intryck om man nu agerar så som man säger och även fattar ett beslut om ett tak för vargstammen.
Då hade både tjänstemännen på Naturvårdsverket och berörda människor vetat vad som skall gälla. Nu är risken stor att vi fortsätter i samma tjänstemannastyrda anda som tidigare.
Svenljungagruppen, Thomas Ekberg, Urban Nilsson, Bengt Håkansson, Leif Andreasson, Mikael Fransson och Kjell Lennartsson
