Sprider vargen farlig smitta?
  • Aimpoint AB

Sprider vargen farlig smitta?

DebattPublicerad: 2006-01-06 12:45

Farhågor om att frispringande vargar sprider farliga smittoämnen har framförts i vargdebatten. Den farligaste zoonosen är utan tvekan rabies.
Denna livsfarliga sjukdom har vi hittills dessbättre varit förskonade från. Men smittan finns i Ryssland och de baltiska staterna.

Finland hade rabiesangrepp tidigare. Smittan kom med vargar från Estland, som tagit sig in över isen på Finska viken.
Finnarna avlivade stammarna av rävar, mårdhundar och vargar som fanns inom de nedsmittade områdena, samtidigt som det spreds ut hundratusentals beten preparerade med rabiesvaccin med hjälp av helikopter. På så sätt fick de bukt med rabiessmittan.
I debatten har nämnts den mycket farliga parasiten som finns nere i Europa, nämligen rävens dvärgbinnikemask, Eccinococcus multilocularis. Den förekommer framför allt i Centraleuropa, i Tyskland, Frankrike och Schweiz. Dvärgbinnikemasken kan även drabba människor.
Dvärgbinnikemasken kan sprida sig som cancer i kroppen, i huvudsak till levern, och kan i en del fall vara obotlig.
Denna parasit har vi ännu inte fått in i landet. I Danmark har dock konstaterats fyra fall på rödräv. Människor i dessa områden vågar inte plocka bär och svamp i skogarna.
Men det finns andra mycket otrevliga parasiter. En av dessa är hundens dvärgbinnikemask, Echinococcus (ekinokockus) granulosus.
Bärare av E multilocularis är framför allt rävar och hundar. Bärare av E granulosis är hundar, men framför allt vargar. Mellanvärdar för dessa två bandmaskarter är i första hand gnagare. Dessa får i sig smittan genom att äta växter som är nedsmittade med bandmaskens ägg.
Dessa bandmaskar är mycket små, 1,5-5 millimeter långa. Förutom ett maskhuvud med sugskålar består kroppen av tre bandleder. Den bakersta leden innehåller flera tusen ägg som följer med avföringen. Maskäggen är mikroskopiskt små. Regn och sol bidrar till att lösa upp avföringen. Därmed kommer äggen att spridas till omgivande vegetation, såsom bär, gräs och svampar. Bandmaskarna kan leva hos hund och varg upp till två år, och är hela tiden äggproducerande. Maskägg tål infrysning och kan vara smittsamma i mer än ett år.
Väl nere i matsmältningsorganen utvecklas larver från äggen. Larverna borrar sig genom tarmväggen in i blodkärl. De följer med blodströmmen till ett lämpligt organ där de åstadkommer vätskefyllda cystor (blåsor).
Inkubationstiden hos människor kan vara upp till tio år.
Hundens dvärgbinnikemask finns i Sverige.
Renar, älgar och andra hjortdjur samt nöt, får, gris och häst och även människa kan fungera som mellanvärd. Infektioner hos människor är fruktade, då cystorna kan bli mycket stora.
Cystornas placering hos människor avgör om sjukdomen är livshotande.
Hos människan är favoritplatsen lunga, lever men även hjärnan. Hos människor har påträffats cystor som innehållit två liter vätska. En sådan cysta kan innehålla tiotusentals maskhuvuden som kan utvecklas till färdiga maskar.
För några år sedan påträffades echinococc-cystor hos två skjutna älgar utanför Kalmar.
Ett vargpar hade funnits på området tidigare. Men efter att bandmasksmittan upptäcktes på älgarna togs vargarna bort illa kvickt.
Hösten 2002 sköts en echnicocc-smittad älg under älgjakten vid Märsta norr om Stockholm.
Älgskytten var en patolog från SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) i Uppsala. Tack vare sitt yrkeskunnande upptäckte han cystorna.
Echinococcos granulosus har dessutom upptäckts hos slaktade renar i Vilhelmina norra sameby samt i Ran, Gran och Mausjärv samebyar. Gemensamt för alla fyndplatserna är att vargar funnits på platserna dessförinnan.
Det är uppenbart att illegalt importerade vargar, som inte har varit karantän eller ens var avmaskade, har blivit utsatta. Vargarna i Kalmar-trakten med tillhörande nedsmittade älgar är ju ett typexempel på detta.
Hur många älgar som är smittade kan man bara gissa. En vanlig älgjägare upptäcker ju inte de vätskefyllda blåsorna med sitt dödsbringande innehåll vid uppslaktningen.
Med denna ansvarslösa och mot vår fauna hänsynslösa hantering av importerade vargar kan vi få hela skalan av sjukdomar som finns i länderna på andra sidan av Östersjön.
Fakta om Echinococcus multilocularis och Echinococcus granulosus är hämtade från Rehbinder-Nikander: Ren och rensjukdomar

Kommentar från SVA

I områden där det finns dvärgbinnikemask går det att plocka bär och svamp. Men det är viktigt att mycket noga skölja, tvätta eller koka det som plockas från marken innan det stoppas i munnen. När det gäller E. granulosis är det inte testat om varg är lättare att infektera än hund. Gnagare är mellanvärd för E. multilocularis. Mellanvärd för E. granulosis är vanligen idisslare.
Om vargarna i Kalmar-området har jag inte hört förut.
E. granulosus har alltid funnits på Nordkalotten, tidigare var fynd vanliga hos ren. Efter ordnad slakt med omhändertagande av slaktavfallet och en samtidig minskning av hund- och vargpopulationen i området har förekomsten av denna mask minskat drastiskt i området. Men de ströfall som upptäcks i området nu är inget bevis för förekomst av illegala vargar/hundar.
Däremot ökar nu förekomsten av E. granulosus hos ren i nordöstra Finland. Detta antas ha en koppling till en ökad förekomst av varg i området, dock inte illegala. Vad beträffar diskussionen om maskarna styrker den inte på något sätt att det rör sig om importerade djur. Däremot är slutsatserna om fler fall inte orimliga om det blir ökande invandring och en ökande vargstam.
I de områden där både varg och räv finns anses räv vara det helt avgörande värddjuret för E. multilocularis.

Dan Christensson, Statens veterinärmedicinska anstalt



Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsChevalier
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB