Summering av rovdjurspolitikens följder

• Allemansrätten har beskurits, många undviker skogen som rekreationskälla. De tidigare så trygga skogarna, med rätten för oss alla att plocka av naturens överskott, har ändrats till att vara otrygga och, i många människors medvetande, farliga skogar. • Jakt- och fiskemöjligheterna är beskurna, vem vill möta varg eller björn på jakt- eller fisketuren? • Det […]

• Allemansrätten har beskurits, många undviker skogen som rekreationskälla. De tidigare så trygga skogarna, med rätten för oss alla att plocka av naturens överskott, har ändrats till att vara otrygga och, i många människors medvetande, farliga skogar.
• Jakt- och fiskemöjligheterna är beskurna, vem vill möta varg eller björn på jakt- eller fisketuren?
• Det så kallade hundförbudet, det vill säga att hålla hunden under uppsikt i skog och mark under de vilda djurens föryngringssäsong, har tappat sin betydelse. Rovdjuren tillåts härja fritt. Rovdjuren kan, utan hinder, beskatta vårt viltbestånd året runt, med väldiga konsekvenser på viltstammarna.
• Uppfödning av jakthundar har fått en avsevärd knäck. Inga viltslag i rovdjursområdena kan längre jagas på traditionellt sätt med löshund. De som ändå försöker, riskerar sin hunds liv.
• Människovärdet har reducerats till värdet av rovdjursmat. När blir nästa människa dödad av rovdjur, när sker nästa lemlästning? Det måtte räcka med en dödad man och flera skadade i vårt land. Någon ersättning för skadorna kan inte erhållas!
• Det jaktbara viltets värde har reducerats till rovdjursmat, från att vara ett värdefullt och förstklassigt tillskott i hushållen. Ingen kommer att svälta, men många får nöja sig med sämre alternativ.
• Det kan tänkas att ovanstående synpunkter inte kommit fram under förarbetet till rovdjursbesluten, men beslutsfattare och rovdjursvänner kan inte bortse från den verklighet vi hamnat i. Att som jesuiterna hävda att ”ändamålet helgar medlen”, har ingen plats i vårt humanitära samhälle. 

• En lag, som hårt drabbar stora befolkningsgrupper, kan inte accepteras. Likheten med förtrycket av stora grupper i Sovjet och Hitlertyskland finns där, ”gör som vi säger, annars”…
Vi kan inte heller, utan rättegång och dom, reagera på ett naturligt sätt, avliva rovdjuren till en nivå vi kan leva med. För vargens del torde denna nivå ligga på noll i vårt land.
• Att fälla ett rovdjur i dag i Sverige straffas hårdare än att köra ihjäl en människa i onyktert tillstånd. Att skydda sina djur mot rovdjursangrepp klassas direkt som ett grovt jaktbrott med polisingripande. En utredning av civil instans borde i stället visa om det är ett sådant eller inte. Först därefter kan det bli föremål för polisens aktiviteter.
• Vi har fått aviserat om vargjakt i år. Utanför beslutsfattarnas krets finns inte någon som vet vilken omfattning denna får. Blir det 10 vargar eller 100? F-n vet! Men med tanke på hur rovdjursfrågorna skötts hittills, är det väl ingen, som har stora förväntningar på vare sig antal eller jakttider, eller var jakten kommer att tillåtas. Vårt förtroende för beslutsfattarna har nått sitt lågvattenmärke. Att detta sker i vårt land är snarast en skam!
• Vårt kulturarv, den levande landsbygden, som annars värnas så hårt, har varit väldigt lätt att tumma på. Hur är framtiden för sätrar och fäbodar? Ensliga gårdar? Inte särskilt gynnsam med en rovdjursstam som får härja fritt!

Jag kan inte täcka alla olägenheter som uppstått, men jag är övertygad om att jag inte är ensam i mina farhågor. Det är min förhoppning att makthavarna och rovdjursromantikerna till sist ska vakna ur sin törnrosatillvaro och inse att man trampar på människor, deras vardag och känslor.