Det är väl känt att den vargpopulation som idag finns på den skandinaviska halvön inte är några skandinaviska vargar, utan en del av den stora östeuropeiska vargpopulationen.
Enligt Bernkonventionen och därtill kopplade art- och habitatdirektiv, skall en arts gynnsamma bevarandestatus bedömas utifrån statusen inom ett visst område, exempelvis Sverige. Och det är här som de före Sveriges EU-inträde skrivna art- och habitatdirektiven får för Sverige så orimliga konsekvenser när det gäller just vargen, på grund av att vi inte har haft någon frilevande varg inom landet på över hundra år.
Måste ingå i ett naturligt utbredningsområde
På grund av att några individer från den östeuropeiska vargstammen av okänd anledning kom att hamna i västra Värmland, och att lobbyister lyckades övertyga svenska makthavare om att detta var skäl att återuppbygga en vargstam i Sverige, innebär det att Sverige, för att uppfylla art- och habitatdirektivets krav om en långsiktigt gynnsam bevarandestatus, måste få den östeuropeiska vargstammen att utöka sitt naturliga utbredningsområde till att omfatta Skandinaviska halvön. Detta är inte helt enkelt eftersom vargen inte bryr sig det minsta om vad några art- och habitatdirektiv föreskriver.
Bevarandestatus inga problem
Ser man på den östeuropeiska vargens bevarandestatus i ett biogeografiskt perspektiv, alltså artens hela naturliga utbredningsområde, är bevarandestatusen inget som helst problem.
Eller, rättare sagt, den är ett problem på så sätt att det på många håll i öster finns så mycket varg att kraftiga åtgärder för att minska vargpopulationens storlek har satts in i många länder.
Alltnog, det finns ett politiskt beslut att vi ska ha en livskraftig vargstam med en gynnsam bevarandestatus i Sverige. Vad det betyder i antal har det tvistats om alltsedan beslutet togs.
I riksdagsbeslutet år 2001 slogs fast att förutsättningen för att uppnå en gynnsam bevarandestatus var att ”våra” vargar skulle ha ett kontinuerligt naturligt utbyte med sina artfränder i öster, alltså invandring via Finland. Men, som det fastslogs redan då, var prognoserna för detta högst osäkra. Detta visade sig vara en riktig bedömning med dagens inavelsdebatt och förslag om mänskliga avelsinsatser som följd.
FInland undantas från reglerna
Sanningen är ju än mer drastisk än så, mot bakgrund av att Finland vid sitt EU-medlemskap fick igenom ett undantag vad gäller ett strikt skydd för vargar i renskötselområdet. Det innebär att vargar i norra Finland, det finska renskötselområdet, därigenom i praktiken inte tillåts, utan kan dödas legalt.
Och då blir frågan om hur ett kontinuerligt naturligt utbyte med den svenska populationen ska vara realiserbar. Det blir ju totalt omöjligt om det inte finns några frilevande invandrarkandidater på den finska sidan av gränsen. Här har det politiska beslutets starkaste förutsättning slagits i spillror!
Kräver orimliga alternativ
Vad återstår då för alternativ?Ett är att tillåta en så stor vargstam att den långsiktigt överlever av det skälet, flera tusen vargar säkert. Men den lösningen ser nog få som realistisk med hänsyn till Sveriges relativt begränsade geografiska yta och heller inte med hänsyn till de konsekvenser detta skulle få för befolkningen och de stora kostnader det skulle åsamka samhället.
Ett annat sätt är att människan träder in i rollen som vargstammens alfadjur och tillförsäkrar vargarna tillförsel av nya djur och gener. Det skulle innebära att vi hanterar de vilda vargarna ungefär som djurparkerna hanterar sina vargar. Men då inställer sig frågan om det finns hållbara skäl för Sverige, biologiska, eller andra skäl överhuvudtaget, att mot bakgrund av att vargen är jordens mest talrikt förekommande stora rovdjur, lägga resurser på en sådan manipulering av naturens ordning. Samtidigt som andra länder i vår närhet, på grund av de problem vargarna skapar, gör stora ansträngningar för att minska antalet vargar. Det synes, vid en jämförelse mot andra mycket resurskrävande miljö- och bevarandebehov, vara minst sagt oklokt!
Väldigt liten tolerans hos befolkningen
Ett annat mål som enligt det politiska beslutet skulle uppfyllas för en lyckad återetablering av varg i Sverige, var att acceptans för vargen skulle uppnås bland berörd befolkning. Och här visar utvecklingen på ett tydligt sätt att myndigheterna, trots att stora resurser läggs på propaganda, totalt har missbedömt människors vilja att acceptera att leva med vargar. Det finns liten eller ingen acceptans alls för varg bland berörd befolkning och acceptansen synes minska med ökningen av antalet vargar.
Detta är alltså ytterligare en viktig förutsättning för rovdjursbeslutet som ej infriats.
Hörnstenarna är förlorade
Sveriges vargpolitik har förlorat de viktigaste hörnstenarna som det ursprungliga beslutet byggdes på och har inte längre någon bärighet. Det är tveksamt om den någonsin haft det.
För en lekman ter det sig så att en arts bevarandestatus och tillhörande förvaltning ska bedömas och styras utifrån artens status i hela dess utbredningsområde, inte inom varje enskilt land. Och även oavsett hur stor del av utbredningsområdet som finns inom EU:s domäner.
Inte en byråkratisk fråga
En arts bevarandestatus är väl en fråga av biologisk natur och inte en politisk fråga för byråkrater? En djurarts utbredningsområde och bevarandestatus är väl inte kopplat till de av människan skapade landsgränserna? Sätts inte en arts gränser för sitt naturliga utbredningsområde av djuren själva genom geografiska hinder, eller av människan som exempelvis i Finlands fall gällande vargen, av hänsyn till mänskliga intressen.
De områden i Sverige där vargarna av östeuropeiskt ursprung idag finns hade, sedan den skandinaviska vargen försvann, inte uppsökts av någon varg på över 100 år, ett faktum som gör det sannolikt att det området inte kan anses tillhöra den östeuropeiska vargens naturliga utbredningsområde.
Det finns därför litet som talar för att den östeuropeiska vargstammen har något behov av Sverige för sin överlevnad. Har Sverige behov av den?
Kjell Dahlin
Storå
