Lyckad älgjakt för en vargflock. Sverige är ett av de få länder med en större fast vargstam som valt att totalfreda vargen. Det går att ha kontrollerad vargjakt trots både EU-direktiv och Bernkonventionen.
Foto: www.isleroyalewolf.org Lyckad älgjakt för en vargflock. Sverige är ett av de få länder med en större fast vargstam som valt att totalfreda vargen. Det går att ha kontrollerad vargjakt trots både EU-direktiv och Bernkonventionen.

Sverige måste inte totalfreda varg

Vargen är idag totalfredad i endast åtta av de 25 länder som skrivit under på Bernkonventionens skydd för varg. Kontrollerad jakt på varg finns idag i åtta av de 25 länderna. Svenskarna är inte tvingade av konventioner och direktiv att stoppa begränsad vargjakt, hävdar Björn Törnvall. Ändå är Sverige tillsammans med Italien det enda land med en större fast vargstam som totalfredat vargen.

Vilka internationella konventioner och direktiv påverkar vår behandling av vargen i Sverige? Skyddet för vargen som art finns främst i Bernkonventionen (BK) av 1979-09-19, appendix II (strikt skyddade arter).

Skyddet för vargen och dess habitat, återfinns även i EU:s habitatdirektiv (92/43/EEG från 1992-05-21) i bilagorna nris. 2 och 4a.

Sverige har anslutit sig till båda dessa överenskommelser. Är vi därmed bundna till att totalt freda vargen i Sverige?

Låt oss se hur det idag ser ut i 25 av de länder i Europa, vilka alla skrivit på BK.

Inte tvingade att följa reglerna

I en mycket informativ rapport lämnad av en ”Ständig kommitté” under Europarådet i Strasbourg 2005-11-07, (T-PVS / Inf(2005)16) framgår att vargen skyddas fullt ut under BK.

Men efterlevnaden av bestämmelserna åvilar signatärländerna, som inte är tvingade att leva upp till alla konventionens regler.

Dessutom har individuella länder rätt att registrera undantag från reglerna om skyddet för till exempel vargen. Sådana undantag från skyddet av vargen har idag registrerats för tolv länder: Bulgarien, Tjeckien, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Spanien, Forna Jugoslaviska Republiken Makedonien, Turkiet och Ukraina.

Vargjakt i åtta av länderna

Kontrollerad jakt på varg finns idag i åtta av BK:s signatärländer: Kroatien, Estland, Grekland (delvis), Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Spanien (delvis).

Fem länder har skyddat vargen, men med tydliga geografiska eller antalsmässiga begränsningar: Finland, Norge, Grekland, Spanien och Slovenien. I fyra av signatärländerna jagas vargen helt utan begränsningar under hela året. Det gäller Bulgarien, Forna Jugoslaviska Republiken Makedonien, Ukraina och Turkiet. De tre förstnämnda har dessutom skottpengar på varg. Albanien och Polen (med registrerat undantag i BK) har visserligen fredat vargen, men den förmodas ändå jagas hela året, beroende på dålig kontroll av efterlevnaden av fattade beslut.

Totalfredad i åtta länder

Vargen är idag totalfredad i endast åtta av de 25 signatärländer som kommittén undersökt.

Dessa är Frankrike, Portugal, Schweiz, Tyskland, Ungern, Tjeckien, Italien och Sverige.

Till skillnad från situationen i Italien och Sverige, finns i resterande sex länder endast en relativt obetydlig förekomst av fast etablerad varg, som ej vandrar in och ut över gränserna till mer vargtäta grannländer.

Nuvarande klassning i BK och i EU:s habitatdirektiv av vargen som hotad art, vilar inte på saklig grund.

Varken vargen som art eller den ryska varianten av varg, som förekommer i Sverige, är hotad.

Någon ursprunglig Skandinavisk vargstam finns icke att skydda. Populationen är stabil eller ökar i de flesta av de länder, som signerat BK.

Höga kostnader

Hur kan vi alls försvara att vi i Sverige till mycket höga ekonomiska och sociala kostnader totalfredar vargen? Riksdagsbeslutet om en vargstam påverkades naturligtvis i hög grad av vårt stöd för BK och att vi som EU-medlem skall följa EU:s habitatdirektiv). Men samtidigt finns EU-länder som tillåter, en till tid, antal djur och geografiska områden kontrollerad jakt på samma art. Detta gäller Finland, Estland, Lettland och Litauen samt Norge. (Norge är ju som bekant inte med i EU, men agerar ändå på liknande vis).

Vi kan inte rimligen behandla samma art och genetiskt lika individer på helt olika sätt inom vårt geografiska närområde.

På samma planet?

Särskilt inte som vi dessutom vet att man i Ryssland, vars vargstam vår variant av vargen bevisligen utgör en del av, inte lyckas hålla den ryska stammen nere på önskad nivå. Detta trots att nästan alla medel är tillåtna i jakten på varg i Ryssland. Ryska vargforskare och jägare måste ju undra, om vi ens lever på samma planet!

Det är helt klart att vi i Sverige ingalunda är skyldiga att slaviskt följa dessa konventions- och direktivtexter beträffande skydd av vargen.

Vi är tvärtom som nation helt fria att ge uttryck för vår egen vilja, på samma sätt som de andra avtalsslutande parterna har gjort och gör.

Att Sverige, som vanligt, försöker vara ”bäst i klassen” även i denna fråga, ger oss inga som helst fördelar, endast oönskade, kostsamma och helt onödiga problem.

Fredande på saklig grund

Beslut om klassning och fredande av arter under EU:s direktiv måste begränsas till att ske uteslutande på saklig grund. Annars hotas respekten för skyddet av arter, vilka till skillnad från vargen, har ett verkligt behov av fredande och skydd.

Dessa viktiga instrument för oss alla i EU får aldrig tillåtas bli verktyg i händerna på olika särintressen, något som tycks ha skett i samband med eller kanske rent av som en förutsättning för vargens återkomst.

För att rätta till denna uppenbart felaktiga klassning av vargen som ”hotad art, i behov av noggrant skydd”, bör Sverige som signatär till BK och som EU-medlem, därför aktivt verka för att i EU:s habitatdirektiv klassa om vargen från att vara en hotad art, (enligt bilaga 2 ”prioriterad”art), vilken ”kräver noggrant skydd” enligt bilaga 4a, till icke hotad art, som ”kan bli föremål för förvaltningsåtgärder” enligt bilaga 5.

Att vargen har en ”gynnsam bevarandestatus” i vår del av Europa råder det nog ingen större tvekan om i EU.

Diskussioner pågår om ändring

En diskussion om vargens rätta klassificering under habitatdirektivet lär pågå i EU. Dessutom har de europeiska jägarnas samarbetsorganisation, FACE, nyligen enligt uppgift tillsatt en arbetsgrupp för att bland annat studera vilka ändringar som kan behöva göras i habitatdirektivet för att undvika ökande problem med stora rovdjur. Ett kraftfullt agerande från Sverige i frågan passar därför mycket väl in, både i tiden och till sitt innehåll.

Dessutom bör Bernkonventionen ändras. Antingen så att en omklassning sker för vargen från appendix II till appendix III eller, om det är möjligt, att Sverige anmäler och registrerar ett undantag beträffande vår vilja att icke fullt efterleva konventionens regler avseende vargen, i enlighet med de undantag som redan registrerats för tolv andra av BK:s signatärländer.

Initiativ till omklassning av vargen togs av Schweiz för några år sedan, Då saknades en heltäckande information om vargen från länderna i Europa. Nu finns, som nämnts ovan, en saklig och objektiv information, som väl underbygger en ny framställan.

Regional vargförvaltning

Dessutom bör vi själva snarast besluta, att införa länsvis förvaltning av vargstammen. Ännu bättre är att varje kommande ”viltförvaltningsområde” kan besluta om kontrollerad jakt på varg och andra rovdjur.

En omklassificering av vargen enligt ovan och införande av lokalt beslutad kontrollerad jakt (vilket nyligen gjordes i USA), skulle gynna vargens situation. Då ökas förutsättningarna för acceptans hos djurägare, landsbygdsbor och jägare. Dessutom blir det bättre möjligheter att i framtiden förvalta allt jaktbart vilt i landet.