Att låta EU-byråkrater bestämma över det svenska vargbeståndet gynnar ingen utanför maktens korridorer i Bryssel, konstaterar redaktören Blanche på Smedjan, som ges ut av tankesmedjan Timbro.
Foto: Timbro Att låta EU-byråkrater bestämma över det svenska vargbeståndet gynnar ingen utanför maktens korridorer i Bryssel, konstaterar redaktören Blanche på Smedjan, som ges ut av tankesmedjan Timbro.

Sveriges vargstam är inte EU:s

EU-kommissionen tar steg för att frånta Sverige makten över den svenska vargstammen. Vad man än tycker om vargjakt, förlorar man i längden på att lämna makten över en sådan fråga åt EU. Sveriges vargstam är Sveriges angelägenhet, skriver Blanche Jarn, redaktör på Smedjan, som ges ut av Timbro.

Hela krönikan finns här:

Det duger inte att de som befinner sig långt från vildmarken sitter och bestämmer över något som först och främst angår de landsorts- och glesbygdsbor som lever i riskzonen för att få sina får dödade eller skadade av vargar. Det innebär inte att det inte är hedervärt att vilja bevara även arter som kan orsaka problem för människor. Men det är en fråga om närhet till medborgarna. Ju mer man måste leva med konsekvenserna av ett beslut, desto större rätt har man att vara med och fatta det.

Denna princip är tänkt att vara grundläggande i EU. Närhetsprincipen, även känd som subsidiaritetsprincipen, är inskriven i unionens fördrag. Principen innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. EU ska bara fatta beslut på områden där det blir effektivare med överstatliga beslut än det hade varit med nationella, regionala eller lokala.

Trots det vill EU-kommissionen att vargpopulationen inte längre ska regleras på nationell nivå. Sverige ska inte få besluta var i Sverige vi ska ha varg. 

Enligt den moderate Europaparlamentarikern Christofer Fjellner skulle resultatet bli att antalet vargar i Sverige mångdubblas, och sprids över hela landet, samt att förvaltningen inte längre tar hänsyn till de människor som lever nära och drabbas av vargen. Sverige skulle inte heller kunna ändra vargens bevarandestatus, och dessutom vill kommissionen förbjuda all laglig jakt om någon illegal jakt sker i en form av helt oacceptabel kollektiv bestraffning.

Sverige är det land i EU som oftast lämnar in klagomål på att unionen bryter mot subsidiaritetsprincipen. Samtidigt är Sverige otroligt dåligt på att ta strid för svenska intressen i EU.

Politiker på nationell nivå målar gärna upp en bild av att Bryssel tvingar dem att göra det ena eller det andra, trots att de i själva verket egentligen var för lagstiftningen – eller åtminstone inte tillräckligt emot för att försöka motarbeta den. Problemet är bara att ju mindre subsidiaritetsprincipen tas på allvar, desto mer makt får Bryssel i förhållande till nationella parlament – och det kan i framtiden komma att drabba även dem som just nu upplever att unionens beslut går i linje med deras egen ideologi.

Vargfrågan är en fråga där till och med svenska storstadsbor av många upplevs vara för långt ifrån realiteten för att ha rätt att besluta i frågan. Att då förskjuta makten till EU:s byråkrater är vansinne. Att låta dem bestämma över det svenska vargbeståndet gynnar ingen utanför maktens korridorer i Bryssel.