Till Svensk jakt nyheter säger vargforskaren Olof Liberg att med tiden kommer lokalbefolkningen att vänja sig vid att leva med stora rovdjur och då kommer acceptansen att öka. Det går inte att säga att vargmotståndet är stort när endast 60 procent svarat på enkäten, invänder han. Det är journalisternas fel att den negativa inställningen är så kompakt anser vargforskaren också. Både lokalmedia och jakttidningar eldar upp stämningen, hävdar Olof Liberg.
Otrygga i sin vardag
I enkäten svarade 84 procent att de kände sig otrygga i sin vardag och 77 procent uppgav att deras dagliga liv hade förändrats på grund av rovdjur. 75 procent bedriver inte sin fritidssysselsättning som de gjorde innan det fanns varg.
96 personer av dem som svarade uppgav att de var jägare, de boende anser därmed att vargmotståndet inte är ett jägarargument.
Bofasta, föräldrar och barn i ett av flera mindre samhällen har sagt att de inte vill ha varg i sitt närområde. Anledningen till att föräldrar och barn känner så kan inte viftas bort utan måste tas på djupaste allvar.
Debatten om rovdjuren och i synnerhet vargen innehåller många rallarsvingar, den är irriterad, förenklad och inte ärlig.
Utplantering av varg
I Naturskyddsföreningens utredning Projekt VARG från 1976 sägs ”att en naturlig tillväxt av varg i Sverige inte är tänkbar, att återinföra varg med hjälp av djur uppfödda i fångenskap är sannolikt den bästa vägen till en fritt levande svensk vargstam”.
Vidare sägs att rädslan för vargen som ett hot mot människan är en myt. När föräldrar i Voxnabruk ställer frågan till forskare om de kan utfärda garantier att vargen inte rör barnen säger de att inget kan garanteras.
Under åren 1820-21 dödade varg nio barn och skadade tre i Gästrikland (källa, Svenska Djur i vars redaktion den kände forskaren professor Bertil Haglund satt med).
Skall vi ha livskraftiga rovdjursstammar i vårt land måste samspelet mellan djuren och människorna utvecklas, så att de kan leva tillsammans.
Förlängts ett halvår
Den 19 januari 2006 beslutade regeringen att en utredare skulle utreda frågan om effekterna av rovdjursstammarnas utveckling och frågor knutna till att uppfylla målen i en sammanhållen rovdjurspolitik i fråga om de stora rovdjuren. Den offentliga utredningen skulle vara klar den 1 juni i år men har förlängts med sex månader.
I direktiven sägs i huvudsak att utredaren skall analysera utvecklingen av rovdjursstammarna, redovisa problem och konflikter, bland annat sociala och ekonomiska sådana.
Vidare ska utredaren utveckla former för samverkan mellan olika intressenter och utökat regionalt och lokalt inflytande beträffande rovdjursfrågor och även se över rovdjursförvaltningens organisation.
Påverka sin situation
Åter till enkäten i Voxnabruk och möjligheten för boende att påverka sin situation. I direktiven sägs att utredaren skall föreslå utvecklade former för samverkan mellan företrädare för myndigheter, bevarandeintressen, näringar, jägare och bofasta som berörs av rovdjursförekomsten samt besökare och upplevelseturismen i dessa områden. Utredaren bör i samband med det också utvärdera arbetet i de regionala rovdjursgrupperna.
I direktiven sägs mycket tidigt att utredaren skall redovisa problem och konflikter innefattande bland annat sociala och ekonomiska aspekter. Med andra ord, förhållanden som påverkar enskilda människor och näringar i områden där det finns varg.
Redan nu finns det anledning att påpeka att utredningens tillvägagångssätt och resultat på det området kommer att bli föremål för ingående granskning.
Forskning om berörda barn?
Det är rimligt att förvänta sig att lika stora resurser har lagts ner på att studera både rovdjursstammarna som de enskilda människornas livsbetingelser.
I vilken utsträckning har tvärvetenskaplig forskning skett i syfte att studera hur barn utvecklas som under hela sin uppväxttid tvingas leva under förhållanden som råder i Voxnabruk eller på andra platser där samma förhållanden råder? Har barnläkare, psykologer och sociologer fått möjlighet att ingående studera barnens och övriga boendes förhållanden och livssituation?
”Vem har frågat oss?”
Förhåller det sig som de boende i Voxnabruk säger att de inte träffat andra än myndighetspersoner och utredare som inte lyssnar till dem och vid alla tillfällen säger att det inte finns något att oroa sig för?
Frågan som de boende ställer, ”vem har frågat oss” har de ännu inte fått något svar på.
Direktiven till utredningen ”Effekterna av rovdjursstammarnas utveckling” omfattar även de boende i trakter där det finns rovdjur. Kommer vi att kunna läsa om deras situation i slutbetänkandet som kommer i december?
