Vad betyder det att acceptera vargen?

Hundratusentals kronor läggs ned på ensidig information för att få landsbygdens folk att acceptera rovdjuren i sitt närområde. Det är egentligen en ganska lustig ordvändning. I normalt språk betyder att acceptera att jag måste finna mig i något jag är motståndare till. Genom att använda ordet acceptera erkänner man att stora rovdjur i människans närhet […]

Hundratusentals kronor läggs ned på ensidig information för att få landsbygdens folk att acceptera rovdjuren i sitt närområde. Det är egentligen en ganska lustig ordvändning. I normalt språk betyder att acceptera att jag måste finna mig i något jag är motståndare till. Genom att använda ordet acceptera erkänner man att stora rovdjur i människans närhet orsakar bekymmer.

När jag accepterar en skattehöjning hoppas jag att pengarna ska gå till något för samhället nyttigt ändamål. När jag accepterar en hastighetsbegränsning gör jag det för jag vet att det troligen leder till mindre olyckor.

Vad får jag i gengäld om jag accepterar rovdjuren i min närhet? Man talar i svepande ordalag om biologisk mångfald. Vår biologiska mångfald är skapad av människan genom odlingslandskapet med betande djur.

Jag bor mitt i varglandet i Värmland. Det är nu mycket långt mellan kreatursbesättningarna här. Jag saknar kulturfågeln framför andra, staren. Den är utdöd, eller utrotad. När jag flyttade hit för nio år sedan såg jag älg och rådjur varje dag. Nu går det veckor emellan.

Jag älskade att packa ryggsäcken, ta geväret i handen och gå ut i skogen. Under tiden jag sakta vandrade framåt sökte min hund av omgivningen efter främst tjäder. Ibland tog vi paus i solskenet i en glänta. Livet var en njutning.

Nåja, något större blodbad åstadkom jag inte. Två tjädrar på fem år har jag kunnat lägga i grytan.

Nu har hunden husarrest och jag forskar under vilka omständigheter vargen blir farlig för människor.

Äldre människor jag talat med vågar inte längre plocka bär och svamp eller ta skogspromenader med hunden. För detta hånas de i debattartiklar och insändare i tidningarna.

Härom året plockade jag hjortron med kombibössan på ryggen. Eftersom jag oftast är ensam i skogen och jag hade stött på spår av både varg och björn kändes det faktiskt tryggare, men obekvämt.

Jag måste naturligtvis acceptera att mitt liv som pensionär blivit totalt annorlunda än jag tänkt mig. Men ingenting tvingar mig att göra det stillatigande. Och det tänker jag fortsätta med trots mordhot och alla beskyllningar för varghat av så kallade vargkramare.