Vargfrågan – en enorm avledning
  • Elmia Game Fair

Vargfrågan – en enorm avledning

DebattPublicerad: 2010-12-27 16:05

Vargfrågan har blivit en enorm avledningsmanöver som tar bort fokus från skogsbolagens roll i den biologiska mångfalden. Den artdecimering som skogsbruket orsakar i den svenska och globala taigan sägs det praktiskt taget inte ett ord om, konstaterar debattören och författaren Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten.

Under de senaste tre, fyra åren har jag alltmer sällan skrivit om rovdjursfrågan, trots att den på många sätt blivit allt hetare och trots att jag lever med den i Dalarna, där jag är halva året. Det händer att vargen promenerar genom vår by i Västerdalarna och är man ute och plockar svamp en höstdag kan man plötsligt se hunden stå alldeles vaksam och darrande i hyggeskanten: En björn har nyss passerat!
Men i vardagliga samtal med folk har jag tyvärr lagt till mig med ovanan att först liksom känna mig för hur det står till med synen på gråben hos den jag talar med. För tio år sedan hade jag en frimodighet i den här frågan som jag idag inte har.

Trött på vargfrågan
Rovdjursfrågan, och med den menar jag i princip enbart den som rör vargen, har tröttat ut mig. Har jag resignerat? Ja, litet. Numera tröstar jag mig ofta med att vargen globalt sett i vart fall inte alls är utrotningshotad. Men de uttalade motståndarna, som tidigare var mer spridda, förefaller idag mer organiserade och mer beslutsamma. Framför allt har de, eller tycker sig ha fått ett klartecken från regeringsmakten.
Licensjakten vintern 2010, då 27 vargar sköts av under några iskalla dygn, fyllde vargmotståndarna med ett helt nytt självförtroende. Det råder ingen som helst tvekan om att det är så. Några tusen jägare gav sig ut i de snörika skogarna och rätt många kom tillbaka med blodsmak i munnen – de senaste uppgifterna tyder mycket riktigt på att den illegala vargjakten ökat i omfattning. Jodå, somliga jägare gick ut i skogarna med en annan och hedervärd känsla, den att göra sin plikt i värnandet av den hembygd de älskar. 

Utplantering stressas fram
Men när den nya rovdjurspolitikens andra led (det första var licensjakten) som rör utplantering av vild varg eller djurparksvarg nu ska stressas fram, tyder inget på att den minoritet som motsätter sig detta rovdjur skulle ha blivit mer tolerant. Tvärtom.
Jag kan heller inte se att de nya viltförvaltningsdelegationerna, som inrättats under 2010, på minsta sätt tvättat bort egenintressena hos de parter som sitter i dem (vilket statsvetarna brukar hävda sker i sådana institutioner). Det står en tung air av jaktkultur över dessa partssammansatta delegationer. I Dalarna är exempelvis den som företräder Naturskyddsföreningen också jägare, liksom landshövdingen/ordföranden själv. 

Inget inflytande för lokalbefolkningen
Man kan knappast heller påstå att det är lokalbefolkningarna själva som fått inflytande i dessa delegationer, utan snarare organisationsintressena som slåss för vad man kan kalla de militanta minoriteterna. Mer om det litet längre fram – men det avgörande som skedde med den nya organisationen var nog helt enkelt att biologernas (rovdjurshandläggarnas) roll kraftigt försvagades.
När jag numera blir uppringd då och då och tillfrågad om jag vill medverka i någon TV-debatt om vargfrågan brukar jag tacka nej. Jag vet att jag bara kommer att gå ledsen därifrån. Och jag vet att det kommer att bli mycket svårt att i uppjagade debattsammanhang (som jag annars gillar!) fånga hela den motsägelsefulla karaktären i denna diskussion.

Hemliga funktioner
För så här är det: Har inte denna evigt inflammerade vargdebatt en rad nästan hemliga funktioner i debatten om miljö och biologisk mångfald? Jag kan inte låta bli att notera att medan vargdebatterna står som spön i backen så är det dödstyst om andra, i grunden långt mer avgörande frågor om biodiversitet. Den artdecimering som skogsbruket orsakar i den svenska och globala taigan sägs det praktiskt taget inte ett ord om. Skulle den debatteras, ja då skulle biodiversitet plötsligt handla om miljardtals kronor och framtiden för svensk export. Därför finner man att åtskilliga liberala ledarsidor gärna tar strid för vargen, men inte knystar ett ord om exempelvis skogen. Min alltmer isande känsla är att den sanslöst överdimensionerade vargdebatten har till uppgift att dölja mer än den visar.

Odlar förakt mot landsbygdens folk
En annan uppenbar, men trots det mer eller mindre oreflekterad funktion hos vargdebatten, är att den alltid och ofelbart tycks stärka storstadsnormen i offentligheten. Är det inte det den är till för? Kalla in någon skogshuggarvarelse från obygden som får hata varg och överhet så stärks den upplysta – och kanske till och med ”gröna” – medelklassen i Stockholms innerstad i sin självgoda identitet. Jag är trött på det där. Jag är trött på att människor som tär betydligt mer på biosfären än de allra flesta glesbygdsjägare slår sig för bröstet och tror sig vara ekologiskt medvetna. 
Följeslagaren till snart sagt varenda vargdebatt jag sett är – folkföraktet. Men när den biologiska mångfalden på allvar är i stöpsleven – som i skogsfrågan – ja, då är samma upplysta medelklass och deras ambassadörer i den mediala offentligheten ointresserade.

Enorm avledningsmanöver
Vargdebatten som en enorm avledningsmanöver? Så är det nog. Att slåss för ett par hundra vargar kostar inte mycket, i alla fall inte för den som är på säkert avstånd från vargen.
Troligen finns det rentav urgamla etniska fördomar i omlopp när det gäller vargfrågan. När BRÅ för några år sedan kartlade det extrema varghatet i de mest revirtäta skogslänen, noterade jag att det tycks vara i de gamla finnmarkerna som rovdjursmotståndets hårdaste kärna finns. De finnar som för många hundra år sedan migrerade dit tog med sig en utpräglad jaktkultur från södra Finland, samtidigt som de slog sig ner i trakter så öde att Lagen inte nådde dit. 

Rovdjursfientliga poem av finnättlingar
Jag kan inte bevisa det, men jag är säker på att vaga ekon av en lång och delvis nedtryckt minoritetshistoria faktiskt ljuder genom delar av vargmotståndet i såväl Sverige som Norge. Varje gång jag hör en ilsken jägare citera någon rad ur rovdjursfientliga poem av finnättlingar som Gustaf Fröding eller Dan Andersson brukar jag tänka på det.
Det som gör vargfrågan hopplös att hantera är det faktum att den pulserar i så extremt starka sociala spänningsfält: den svävar där som en magnetiserad groda. Jag är säker på att så länge avfolkningen av landsbygden pågår och accelererar så kommer frågan helt enkelt inte att kunna lösas. Kanske riskerar den att åtminstone på medellång sikt direkt förvärras.
För varje år blir byarna tommare, butikerna och arbetstillfällena färre, busslinjerna glesare. Det ger ett växande utrymme för den militanta minoritet som jägarna (eller snarare delar av jägarkåren) utgör. 

Avhandling hyllad i jägarkretsar
Men hur ska då rovdjuren bäst förvaltas? Det system som rådde före 2010 var inte heller bra. Felet med det var att det våldsamt spädde på ilskan mot experter och myndigheter. 2008 kom avhandlingen ”I vargens spår”, av Serena Cinque på Göteborgs universitet. Det var nog första gången en rejäl forskarprodukt blev direkt hyllad i jaktkretsar. Hennes tes var nämligen den att den stela förvaltningen – där två byråkratier, Naturvårdsverk och länsstyrelse, hanterade allt – gav de ”neutrala” tjänstemännen i länsstyrelserna för mycket och för godtycklig makt. 

Biologer styrde rovdjursförvaltningen
I själva verket var det inte rätt och slätt tjänstemän det rörde sig om, utan specifikt gruppen rovdjurshandläggare, det vill säga akademiskt utbildade biologer. I praktiken styrdes ganska mycket av en grupp biologer runtom i landet. Det är självklart att det alstrade konflikter och ilska mot myndigheterna.
Den där avhandlingen, för övrigt skriven av en person från det vargrika Italien, har jag sällan sett omnämnas av landets rovdjursvänner. Men de borde läsa den. Den berättar om en förvaltning som hade en enorm slagsida åt just experttänkandet, på andra medborgares bekostnad. 

Jobbig läsning 
Även för mig var denna avhandling ganska jobbig läsning, eftersom jag i allmänhet helt ansluter mig till den vanliga synen på rovdjur hos dessa ekologiskt medvetna biologer. Men det går inte att komma förbi: Det förra systemet gödde konflikter mellan ”folk” och ”elit”.
Sedan tvärvände emellertid förvaltningspolitiken. Alliansen, med Centerpartiet i spetsen, fick igenom sina populistiska idéer. Det som hänt under det senaste året är istället att den biologiska kunskapen i stort sett istället kastats ut, eller i vart fall degraderats kraftigt. 

Handläggare känner sig vanmäktiga
Numera kan man prata med rovdjurshandläggare runtom i landet som känner sig rätt vanmäktiga inför den ignorans inför biologisk sakkunskap som dominerar i delegationernas överläggningar. En frustrerad elit – det är inte så roligt det heller. Känslan är tydlig av att ingen stark vetenskaplig och faktabaserad motkraft riktigt finns för att ens göra licensjakten rimlig. En biolog påpekade i samtal att det är dumt att använda så kallat lapptyg – långa linor där det hänger tyg- eller vaxduksbitar – under vargjakten eftersom man då vänjer av vargen vid rädslan för denna gamla vargskyddsteknik. Jag är själv inte jägare och ska inte uttala mig mer detaljerat om exakt hur licensjakten borde gå till. 

Inget förbud skjuta alfadjur
Men det känns onekligen märkligt att höra att exempelvis inte förbud införs mot att skjuta alfadjur, alltså de vargar som är överst i flocken och som står för reproduktionen av valpar. Lika egendomligt är det att inga egentliga kompetenskrav ställs på jaktledare och att mig veterligt ingen tillsynsorganisation finns för att övervaka att allt går rätt till.
Trots detta så tycks än så länge den nya förvaltningen inte ha blivit någon succé ens hos jägarna (som tycker att lokalbefolkningarnas makt, som de ofta ser sig som ombud för, inte blivit så mycket större) och än mindre hos rovdjursvännerna, som snarare anser att deras inflytande drivits tillbaka. 

Upplagt för fortsatta spänningar
Det är kort sagt upplagt för fortsatta spänningar. Förvaltningen har gått från en extrem till en annan och bägge har visat sig dysfunktionella.
Vad bör då göras? Jag tror att det bara är att konstatera att rovdjursfrågans framtid i grunden inte ligger i olika förvaltningsmodeller. Vart man än väljer att förlägga tyngdpunkten uppstår nämligen oöverkomliga problem: en verkligt radikaldemokratisk nedflyttning av besluten till lokal nivå skulle omintetgöra de demokratiska beslut som fattas högst upp i demokratin och som speglar den i grunden rovdjurspositiva opinionen.

Fyra vägar för framtiden
Jag har trots det fyra vägar att föreslå för framtiden. Och för att börja med själva förvaltningen:
Idealet på länsnivå vore att det vid sidan om de politiska representanterna och företrädarna för jägare och naturskyddsintressen upprättades en medborgarpanel. Några hundra slumpvis utvalda innevånare i exempelvis Dalarna eller Värmland skulle helt enkelt få delta rovdjursdelegationernas arbete. Det vore ett nytt sätt att komma förbi de cementerade särintressena, experterna och de undflyende politikerna. En sådan medborgarpanel skulle bättre spegla den allmänna opinionen i ett län, den skulle troligen få en betydande legitimitet, även om naturligtvis också den ibland skulle hamna i konflikt med små lokalbefolkningar intill ett vargrevir. Tyvärr är medborgarpaneler inget särskilt billigt demokratiinslag, men jag menar att det vore värt kostnaden.

Återuppväckt landsbygdspolitik
Den andra vägen är naturligtvis en återuppväckt landsbygdspolitik (i den mån det ens någonsin funnits en sådan). Det är, tror jag, förutsättningen för en fungerande rovdjurspolitik. Känslan som många i glesbygden har av att lämnas i sticket av såväl politiska makthavare i storstäder eller residensstäder som marknadsaktörer utgör varghatets outsinliga källa. Om vargen ska kunna leva, så måste hela landet få leva. I dagsläget tyder ingenting på att så kommer att bli fallet. Men här ingår allt från krav på fungerande service på landsbygden till entreprenörstänkande som kan få fart på exempelvis vargsafaris.

500-1 000 vargar
Den tredje vägen är naturligtvis att rovdjurspolitikens mål beträffande antalet vargar höjs ganska dramatiskt. Istället för en vargstam på några hundra djur borde man tänka sig någonstans mellan femhundra och tusen. Ekologiskt är det önskvärt inte minst tack vare de kaskadeffekter en topp-predator skapar i landskapen – Henrik Ekman skriver spännande om hur vargens ankomst väcker döende biotoper i sin Augustnominerade bok ”Vargen, den jagade jägaren” – och i de landskap som hemsöks av en oerhört snabbt växande vildsvinsstam borde det i slutändan hälsas med tacksamhet.
En så stor vargstam skulle antagligen helt undandras risken för inavel, samtidigt som behovet av regelbunden avskjutning skulle få många jägare att till slut verkligen uppskatta detta rovdjur. 

Regelbunden avskjutning av varg
Regelbunden avskjutning skulle slutligen injaga all nödvändig skräck hos vargen för människan man kan begära.
Den fjärde väg som måste anträdas för att nå målet om ökad tolerans för vargen är i grund och botten filosofisk: Vi måste sakta men säkert arbeta oss ur den art-egoism – speciesism kallar djurrättsfilosofen Peter Singer det för i sitt klassiska verk ”Djurens frigörelse” – som är nedlagd i nästan alla våra kulturella uttryck och i det ekonomiska systemet. ”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

Den ”sörjande” vargtiken
För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:
”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten.
Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Gripande bild
Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghannen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det i så fall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghannen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har till exempel en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Växande skuldkänsla?
Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.
Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.
Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma