”Hundplågan” – ny bottennivå i vargdebatten
  • Sunne Jaktmässa

”Hundplågan” – ny bottennivå i vargdebatten

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-07-24 09:42

Nivån i vargdebatten – numera ett rent propagandakrig – tycks ständigt hitta nya bottennivåer. Till exempel har vi i denna spalt tidigare noterat konspirationsteorierna om de inplanterade vargarna. Rent nys givetvis, men ändå fullt tillräckligt för att förstöra den bästa debatt.
Svenska Rovdjursföreningen, en liten och numera klart extremistisk klick rovdjursentusiaster, sysslar med samma sak. Fast nu handlar det om att rentvå vargar.
Den lilla föreningen nöter sedan flera år oförtrutet på med myten om att de närmare 150 fåren i Norduppland som rovdjursdödades omkring 2002 i själva verket dödades av hundar.
Mytbildningen startade när två hundar sköts i en fårhage, i tron att de var vargar. Hundarna hade sysselsatt sig med en fårtacka en halvtimme och ändå inte lyckats få livet av djuret – inte särskilt varglikt förvisso, men ett utomordentligt propagandatillfälle. Rovdjursföreningens informationsapparat fick i våras åter gå för högtryck när en tax i Åmot, Gästrikland, dödades och åts upp av vargar hemma på gården.
Rovdjursföreningen lyfte nogsamt fram hundplågan och valsade ännu en gång en runda på temat om de orättvist beskyllda vargarna i Norduppland. Något som fick sedvanligt god publicitet.
Rovdjursföreningen har efter ett antal år lyckats räkna ut att hundangrepp är betydligt vanligare än vargangrepp. Av detta görs stort nummer, som är lättsålt på insändarplats och till tidningsredaktioner.
Förvånande? Mja, ärligt talat vet nog ingen hur många hundar det finns i landet. De är i vart fler än ett par hundra, vilket är en rimlig uppskattning på vargstammen. Kennelklubben har omkring 300 000 medlemmar.
Rovdjursföreningens ”sensationella” beräkningar möts av en gäspning hos alla som känner till något om saken. Nyhet? Mja, hundproblemet – som ju drabbar fler djur än får – har diskuterats i hundägar- och jägarkretsar sedan urminnes tider och är omskrivet i jaktpress och vetenskaplig litteratur.
Nu har Rovdjursföreningen kommit till insikt. Grattis! Och föreningen uppmärksammar pompöst fårägarnas rättmätiga krav på att få skjuta hundar som attackerar boskap. Duktig, rovdjursförening. Fast… det har faktiskt varit lagligt så långt tillbaka man kan minnas.
I sak kan vi som faktiskt följt historien i Norduppland – och har en viss tilltro till forskare och länsstyrelsens besiktningsmän – fnysa åt Rovdjursföreningens tramsande.
Av de drygt 150 får (även den siffran är krympande i Rovdjursföreningens retorik) som dödades i Norduppland bedöms några tiotals får med viss eller stor sannolikhet ha dödats av hundar. Detta är alltså länsstyrelsens välgrundade bedömning efter överläggningar med rovdjursforskare.
Man vet att hundar har varit inblandade i fårrivningarna vid två tillfällen. Det ena som sagt när två hundar sköts – då fick en tacka avlivas. Den andra gången filmades två hundar som först bedömdes vara vargar, men där länsstyrelsen i ett tidigt skede fattade misstankar om att det kunde röra sig om hundar. Slutligen, och med experthjälp, slog man fast att det var hundar som vid ett antal attacker kan ha dödat några tiotals får.
I övriga fall var sannolikheten (man kan nämligen bara prata om sannolikhet här) betydande att det rört sig om varg.
Slutligen sköts en varg som hade fårull i magen. Då upphörde också problemen med fårrivningarna.
Men Rovdjursföreningen ser ändå chansen att likt slemma advokater få sin klient friad – oavsett om det är sant eller inte. Här utnyttjas så klart varje teknikalitet.
Rovdjursföreningen har därmed degraderat sig själv till samma nivå som de som driver tesen att den svenska vargstammen uppkommit till följd av en sammansvärjning och hemlig inplantering – en teori som är ungefär lika befängd, men som innehåller samma subtila bevisföring av typen; ”det går inte att till 100 procent bevisa motsatsen”.
Rovdjursföreningens retorik går igen i det aktuella fallet med den dödade taxen i Åmot, en tax som var uppenbart oduglig (ursäkta uttrycket) som jakthund men som trivdes och uppskattades som en ren familjehund. Och som sådan fick den emellanåt springa lös hemma på gården.
Inget som någon skulle hetsa upp sig för i normala fall. Inte förrän gråben slog till. Att släppa hundar är nämligen olagligt vissa tider av året. Dock är det välkänt att hundägare (av alla slag) tänjer en hel del på begreppet ”under uppsyn”. Rovdjursföreningen gör emellertid gärna gällande att det speciellt gäller jakthundar och att jägarna därmed är en alldeles särskilt lömsk modell av hundägare. Rovdjursföreningen vill för övrigt helst tro att det finns jakthundar och andra – liksom mer civiliserade – hundar. Föreningen tycks inte uppfattat att samtliga raser i grunden skiljer sig marginellt, är ättlingar till vargen och därmed likartat blodtörstiga.
Just denna hund, denna tvärhandshöga promenadlimpa (dock per definition en jakthundsras), var alltså ute och sprang för sig själv när den mötte vargen.
Exakt var mötet ägde rum är oklart, men kvarlevorna (det lilla som var kvar) hittades si så där 60-70 meter från huset.
Lagbrott! är Rovdjursföreningens självklara reaktion, varpå man lyckas skruva diskussionen till att promenadlimpan så klart borde skylla sig själv när den är ute och springer olagligt.
Lokaltidningens ledarskribent var med på noterna och förklarade för familjen som hade taxen att ”shit happens” – och så var det inget mer med det.
Klart att vargen hade rätt att gå där på bakgården och äta upp en laglös hund. Tänk att folk inte kan begripa det.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsUtomhusliv.se
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma