”Var rädd om de svenska vargforskarna"
  • Jämtland Game Fair

”Var rädd om de svenska vargforskarna"

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-03-09 11:23

När vargstammen började växa på allvar under 1990-talet togs nästan alla på sängen.
Ytterst få kände till att en vargfamilj faktiskt rev mellan en och två älgar i veckan. Min egen bild var att vargen antagligen med stor möda kunde ta en sjuk älg (jag hade ju läst Jack London) och att de flockades långt från civilisationen för att yla mot månen. Och att hundar faktiskt är vargar och därmed dödsfiender inom ett vargrevir hade jag ingen aaaanining om.

Den närmast totala okunskapen om varg bland oss i Gästrikland framgick väldigt tydligt när ett vargpar slog sig ned i Åmot utanför Ockelbo. Det unika var att vargetableringen skedde i ett område med den förmodligen bästa kontrollen av älgstammen i landet.
Vi som följde vargetableringen häpnade när vi såg hur många älgar två vargar faktiskt rev samt med vilken enkelhet de gjorde det. I de fall vi kunde följa jakterna i spårsnön konstaterade vi att det bara handlade om några minuters jakt.

Jaktansvariga ringde till forskare och undrade om något var fel – vilket det inte var. Och vi journalister insåg att vi måste läsa på om ämnet, vilket snabbt fick bland annat mig att omvärdera vargen. Jag insåg att det här verkligen var ett mycket kontroversiellt djur och att jag skulle få händerna fulla ett tag framöver.

När någon till slut räknade ut hur vargarna skulle påverka tilldelningarna till jaktlagen kom naturligtvis reaktionerna. Det blev stora offentliga möten med politiker, Naturvårdsverket och forskare.

Resten känner de flesta till. Ungefär samma händelseutveckling har vi sett på flera andra platser i landet. Varje gång får man höra:
”Det var som skjutton. Det här visste vi inte. Att det skulle bli så här har ingen talat om.”
Vilket alltid är helt fel.

All kunskap fanns nämligen där – men ingen iddes läsa.
Och de som mest oförtjänt fått ta stryk i den här debatten är forskarna.
Även i rovdjurspropositionen, som ledde till beslutet om Sveriges rovdjurspolitik, gavs i stort korrekt vetenskaplig information om såväl naturliga nivåer för älgstammen, som vargarnas matvanor och jaktliga kapacitet. Men samma sak bland riksdagsmännen – bara någon enstaka kände till fakta.

Vargen är internationellt sett en mycket välkänd djurart, faktiskt världens vanligaste stora rovdjur. Naturligtvis finns det kunskap.
Att svenskarna många gånger tror att vargen är utrotningshotad hänger naturligtvis ihop med att vargen i princip var okänd för större delen av den svenska befolkningen fram till för tio år sedan. Den enkla anledningen är att djurarten varit lokalt utrotad på den lilla tarmen av den jättestora euro-asiatiska landmassan som sticker ut i Nordsjön.
Men visst fanns kunskapen.

De svenska rovdjursforskarna har en internationellt sett hög status. De har i alla sammanhang erbjudit sin sakkunskap och undvikit ställningstaganden, trots att de nästan alltid avkrävs åsikter i intervjuer och TV-program. Det sistnämnda är nämligen inte självklart för deras kollegor utomlands. I andra länder förekommer det att forskare tar ställning för till exempel varg och ser det som en del i forskningsuppdraget. Men det har alltså svenska forskare motsatt sig.
Åtskilliga vetenskapsmän som jag talat med under åren undviker till och med att vara medlemmar i diverse föreningar, just för att det kan uppfattas som ett ställningstagande.

Ändå kastar sig rovdjursdebattörerna – särskilt motståndarna – över forskarna i diverse plumpa debattinlägg. Ett vanligt argument, mer eller mindre uttalat, är att de skulle vara partiska till rovdjurens fördel eftersom de tjänar sina pengar på rovdjur.
Tja, läkare tjänar pengar på sjukdomar och bilreparatörer på att bilar går sönder. Visst är det en kittlande konspiratorisk tanke, men inget tyder på att så verkligen skulle vara fallet.

Häromdagen såg jag ett debattinlägg där skribenten förlöjligar forskarna genom att påstå att verkligheten nu kommit ikapp dem. Rådjursstammarna hade bevisligen kraschat på sina håll och det skulle vara resultatet av någon sorts ”experimentlusta”.
Det måste vara enerverande att ständigt låta sig skymfas av okunniga och korkade debattörer. Sanningen är naturligtvis att forskarna tydligt redogjort för – och väl känner till – rovdjurens effekter på bytesdjurspopulationerna.

Självklart är grundproblemet att forskarnas bild av verkligheten – eller den sannolika verkligheten – inte stämmer överens med ett antal debattörers betydligt mindre välgrundade åsikter.
Man kan naturligtvis anse att vargar är farliga, men så länge ingen kommit till skada så talar ju empiriska data faktiskt emot en sådan uppfattning.
Man kan naturligtvis anse att vargarna är utplanterade, trots att det enda man med säkerhet vet är att vargar invandrat från Finland och Ryssland.
Man kan naturligtvis anse att vargen är så hotad att man inte ens ska få skydda sin egendom eller husdjur utan att slängas i fängelse. I det fallet vill inte forskarna ha någon åsikt, även om de stillsamt påpekat att det kan vara en bidragande orsak till det tilltagande tjuvskyttet. Forskarna möter nämligen drabbade människor i sin vardag och är inte alls okunniga om de skador rovdjur kan orsaka – något de också redogör för.

Men som vanligt i rovdjursdebatten står sig sakkunskapen och de praktiska erfarenheterna slätt.
Avgörandet fälls av opinion, politisk korrekthet och rena missuppfattningar.
En helsida i kvällstidningar har långt större genomslag än den mest genomarbetade forskningsrapport. Fakta väger lätt mot skicklig lobbyverksamhet, politiska kompromisser eller möjligheten att vinna röster.
Men en sak ska de som är kritiska mot rovdjuren ha klart för sig:
Det enda som kan hjälpa deras ”sak” är fakta. Går det politik eller populism i rovdjursfrågorna så har den minoritet (i regel befolkningen på landsbygden) som drabbas av rovdjuren ingen chans.
Så var rädd om forskarna.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma