Är jakt ett ”särintresse”?
  • Jämtland Game Fair

Är jakt ett ”särintresse”?

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-10-22 16:26

Jag är särintresserad. Det är alla jägare. Doktrinen bakom uttrycket – som numera används flitigt i jaktdebatten, speciellt av jaktmotståndarna – går ut på att vi jägare utövar ett särintresse, vilket inte är värt speciellt mycket, särskilt inte om man jämför med allmänna intressen.

Och allmänt intresse är, enligt samma doktrin, till exempel bärplockning, promenader, vargar – ja, egentligen allt som inte har med jakt att göra. Man hör till exempel aldrig uttrycket särintresse när man pratar om fiske.
Fast okej. Jag måste i ärlighetens namn medge att begreppet särintresse i ett avseende passar rätt bra för jakt: Nämligen om vi talar om att vara i skogen.
Jag har nu under en dryg månad ägnat mig åt mitt särintresse i form av att träna hunden inför älgjakten. Det går bland annat ut på att jag rör mig i skogen ett par timmar om dagen (i regel eftermiddag) samt transporterar både mig och hund många mil på skogsvägar. Detta sker i skiftande terräng i västra Gästrikland och södra Dalarna. Markerna är vad man brukar kalla populära och lättillgängliga fritidsstråk.
En rimlig gissning är att en utredare skulle säga ”rekreationsområden av allmänt intresse” om det hela vore föremål för utredning.
Egendomligt nog tycks mitt särintresse vara det enda intresse som utövas över huvud taget på alla dessa marker. Några mindre undantag kan emellertid noteras. Vid väg – högst något hundratal meter från bilen – kan jag några gånger om året stöta på en och annan bär- eller svampplockare. I praktiken stöter jag aldrig på andra människor än just jägare i skogen.
Om jag nu anses utöva ett ”särintresse”, så borde man ju rimligen kunna anta att de allmänt intresserade är fler – förmodligen många fler. Men var är de? Det hela är ett mysterium.
För övrigt ett lika stort mysterium som att små antijaktföreningar och en handfull debattörer kan höras mer än de stora jaktorganisationerna med flera hundra tusen medlemmar.
Tilläggas bör att träningen av min likaledes särintresserade hund skett under bästa bär- och svampsäsong – en ovanligt givande sådan i år dessutom.
Av den anledningen är det faktiskt synd att inte fler varit med den här fina hösten och skördat av Karl Johan-svampar och kantareller. För självklart får vi plats allihop, även om jaktmotståndarna ofta brukar hävda annat.
Nåväl. Låt oss se saken ur en annan synvinkel. Kan det vara så att begreppet särintresse är sprunget ur ett kostnads- eller rättighetsperspektiv? Alla har ju inte jakträtt. Och i tätbefolkade områdena är jaktarrendena förhållandevis höga. Tja... brukar vi kalla fisket för särintresse? Enda skillnaden är egentligen att ”arrendet” i regel är något billigare och att det får plats mer fiskare längs en kilometer strand än det får plats jägare på en kvadratkilometer skog.
Frågan är kanske snarare om de höga jaktarrendena istället borde ge en större tyngd åt jaktfrågorna, eftersom de därmed utgör ett betydande – och ökande – ekonomiskt intresse för såväl markägarna som upplevelseindustrin. För övrigt – enligt min lekmannamässiga bedömning – långt större betydelse än vad till exempel närvaron av varg eller lodjur någonsin kommer att göra. På sina håll dessutom större betydelse än skogsbruket. Och ekonomiska intressen brukar ju inte gå av för hackor. De brukar ju övertrumfa både allmänna och säregna intressen.
Nåja, tillbaka till frågan om jakträtten. Hur allmän och tillgänglig är den egentligen för den breda allmänheten?
Jag påstår bestämt att alla som vill jaga kan jaga till ett överkomligt pris om de är beredda att resa – framför allt norrut och inåt landet.
Vill man resa långt kan man jaga väldigt billigt. Bor man i Stockholm och inte vill resa längre än utanför staden så blir det dyrt. Detta med resor är ju faktiskt helt normalt. Är man intresserad av fiske, segling, skidåkning eller fjällvandring – eller för all del vargspårning – så måste man resa en bit. Och i likhet med alla andra intressen kostar utövandet pengar.
Fast det förstås. Svampplockning och vargspårning är i regel billigare än jakt. Det medges. Men det tycks inte påverka aktiviteten i våra skogar. Där hittar man i stort sett bara ”särintresserade”.
Kanske kan jakten ses som ett särintresse ur ett etiskt och ideologiskt perspektiv. Vi behöver ju inte längre jaga för överlevnaden.
Snabbköpen är överfyllda av både kycklingar, korvar och rimmat fläsk.
Så varför ska vi skjuta djur ”för nöjes skull” – som våra allmänt intresserade jaktmotståndare brukar säga – när vi kan döda djur industriellt?
Dessutom blir vi ju allt färre som förstår oss på skillnaden mellan datummärkt fläsk och välhängt viltkött.
Å andra sidan är vi trots allt ättlingar till jägare, fiskare och samlare. Det är naturligt för oss att jaga (i vissa avseenden mer naturligt än att jordbruka).
Att dessutom kunna ersätta några kilo djurfabriks-kött med naturprodukter borde ju faktiskt kunna ses som en etiskt tilltalande form av naturbruk.
Fast då tillstöter komplikationen att rådjur och rävungar är gulligare än gödgrisar samt att jakten rent allmänt inte stämmer med sinnebilden av hur en djurvän och miljökämpe ska vara.
Att leva i samklang med naturen är för de flesta att handla svanen- eller kravmärkta varor i brun kartong samt betala några öre extra på elräkningen för att kunna kalla det för grön el.
Så jakten hamnar liksom på undantag. Vid en närmare analys av debattens innehåll och argument ställer man sig snart frågan:
Är det kanske så att jaktmotståndet är särintresset, snarare än själva jakten?

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsUtomhusliv.se
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma