Dags att lägga ned älgutrotningsmyndigheten
  • Sunne Jaktmässa

Dags att lägga ned älgutrotningsmyndigheten

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-03-17 09:37

Kommer ni ihåg när kyrkan skötte folkbokföringen. I dag känns tanken som rena stenåldern – gammalt och unket, skapat i en tid med andra förutsättningar, andra mål och andra visioner.
Tanken på Skogsstyrelsen väcker samma känslor.
Den gamla statsinstitutionen är i otakt med tiden, missanpassad, uttjänt och för en ojämn kamp för att bevisa sitt eget existensberättigande.

Det senaste utspelet om halverade viltstammar i Sverige kröner en väg där Skogsstyrelsen för länge sedan halkade galet och förlorade styrningen och förmågan till nytänkande.
I den nya älgutrotningsrapporten (det har blivit några genom åren) har man dammat av gammal skåpmat. Skogsstyrelsen har gjort en radda nya antaganden och beräkningar och sedan slängt ut resultatet i den ”nya” rapporten. Vid en genomläsning kan man bara gäspa. Alla med minsta insikt vet att rapportens slutsatser kunnat bli vad som helst, beroende på val av upplägg och förutsättningar.

Skogsstyrelsen fortsätter helt enkelt sin outgrundliga kamp mot älgen och vevar sin uttjatade skiva ett varv till, för gud vet vilken gång i ordningen.
Snacka om att trampa luft.
Det enda nya är att man denna gång klampar in på Vägverkets område och snor lite argument om människoliv – vad nu skogsstyrelsen har med den saken att göra?
För sjutton: Varför inte en total utrotning av allt vilt. Det går säkert att räkna hem det samhällsekonomiskt om man är tillräckligt finurlig.

Nåja, Skogsstyrelsens räkneövningar må framkalla en del munterhet. Och räkna fel kan förstås alla, särskilt som det inte finns något rätt svar. Det blir liksom både rätt och fel på en gång, vilket är typiskt för praktiskt taget alla utredningar som rör älg – särskilt när Skogsstyrelsen gör dem.
Mer svårbegriplig är Skogsstyrelsens totala oförmåga till tajming.
Efter decennier har skogsbruk, jägarorganisationer och diverse aktörer lyckats prata ihop sig om lokal förvaltning av våra viltstammar. Det råder i stort sett enighet om att det är en förnuftig modell. Alla vet att det finns områden där vissa viltstammar kan behöva halveras, eller rent av decimeras ytterligare. Samtidigt vet vi att det finns områden som kan ha betydligt större viltstammar.
I detta utomordentligt förväntansfyllda läge går vår statliga älgutrotningsmyndighet ut och kräver att viltstammarna ska skjutas sönder och samman – om inte annat så i den biologiska mångfaldens namn!

För inte nog med att älgarna orsakar miljardförluster och tar livet av folk. De ”hotar också den biologiska mångfalden”.
När älgen äter tall kallas det ”älgbetningsskador”. När den äter lövträd hotar den mångfalden. Ta bort lövträd får bara skogsägare göra med röjsåg. Härvidlag är skogsvårdsstyrelserna mycket bestämda. Röjningskampanjerna avlöser varandra och satelliter håller koll på lövslyet som – där det blommar upp – renderar till skarpt formulerade brev till de försumliga skogsägarna.
Men gud nåde den älg som skulle ställa sig där och beta.
Vi får emellertid vara överseende med vår statliga älgutrotningsmyndighet. För det är en utdragen dödskamp.
Sanningen är nämligen att Skogsstyrelsen inte har mycket annat att göra än att ägna sig åt älgplågan, som sargar vårt land så svårt. Allt den en gång i tiden, med stöd av skogsvårdslagen, kunde anbefalla är ju numera förbjudet, frivilligt eller uppåt väggarna. Inget är sig likt längre och skogsägarna får husera nästan som de vill på sina marker.

Det enda som betyder något är miljölagarna. Och där har Skogsstyrelsen aningen svårt att hävda sig mot mer etablerade och kompetenta institutioner, som Naturvårdsverket och länsstyrelsernas naturenheter, även om man så klart gör sina försök.
Fast vi ser ju alla hur illa det går: Älgar som hotar den biologiska mångfalden... Jisses!
Och vad gäller rådgivningen är det också motigt. Det är ju inte helt lätt att övertyga skogsägare om produktionshöjande åtgärder när de ser en vikande virkesmarknad. Samtidigt är det ju helt andra värden (ja, just det, till exempel älgens) som skjuter i höjden med raketfart.

Det sista har Skogsstyrelsen inte ens uppfattat. Det kan verka obegripligt med tanke på att denna institution förväntas kunna se mycket långt in i framtiden – helst en hel skoglig omloppstid.
Bara en minoritet av de privata skogsägarna – som ju trots allt är med och betalar allt det vi nu diskuterar – anser att det är för mycket älg. Och då kan man fråga sig vem skogsstyrelsen egentligen jobbar åt?
Tja, inte är det de mindre skogsägarna – så långt är allt solklart. Inte heller kan det vara besöksnäringen, upplevelseindustrin, glesbygden eller ens staten. Och det kan ju inte heller vara landets miljövårdsintressen, med tanke på vad man kläcker ur sig.

Göran Enander, älgutrotningsmyndighetens generaldirektör, gav möjligen en vink om saken då den ”nya” älgutrotningsutredningen presenterades. Han sa att huvudsaken är att förlusterna för skogsindustrin minskar.
Tja, i så fall borde skogsindustrin avlöna Enander & Co.
Låt skogsägarna själva avgöra hur de på bästa sätt får lönsamhet i skogen. De kan själva göra skogsbruksplaner (vilket i hög grad redan är fallet) och utbildningar kan de sköta i samarbete med studieförbunden. Resten av skogsvårdsorganisationen sköts säkerligen bättre av Naturvårdsverket och länsstyrelserna.
För Sverige i tiden, lär en av våra mer kända älgjägare ha yttrat.
Ska den devisen gälla bör Skogsstyrelsen gå ur tiden.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsBosjökloster