Dags för rovdjurspolitik över blockgränserna
  • Elmia Game Fair

Dags för rovdjurspolitik över blockgränserna

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-12-07 10:52

Så fick vi en ny regering. Och nu tycks jägar-, bonde- och glesbygdssverige hoppas på en lång och ihållande presentutdelning lagom till jul. Rovdjur ska skjutas och paragraf 28-eländet ska äntligen få ett slut.
Det är lätt att få ett närmast euforiskt intryck när man bläddrar i jakttidningar och diverse branschtidningar. Frälsningen är nära. Så blir det naturligtvis inte.

Den dominerande valfrågan i jägarkretsar har varit rovdjuren och paragraf 28 – med all rätt.
Man behöver inte vara speciellt initierad för att inse att rättsfallen med till exempel Stig Engdahl och gräsöbonden från Uppland, båda dömda för jaktbrott när de uppenbart fredade sig mot varg, inte alls rimmar med den allmänna rättsuppfattningen.
I själva verket var paragraf 28 ett politiskt självmål redan när den infördes. Paragrafen kan till och med ha varit det största hindret mot en fungerande rovdjurspolitik och kanske den viktigaste enskilda orsaken till att vi i dag har tjuvskytte på varg.
I takt med ökande varg-, björn- och lostammar ökar också konflikterna och incidenterna med orädda rovdjur nära samhällen.
Självklart måste det bli enklare att få jaga dessa arter. De aktuella djuren är inte ens i närheten av någon utrotning, trots att den mediala bilden är den motsatta.
Det mest omdebatterade djuret, vargen, är till och med världens vanligaste stora rovdjur. Alltså kan vi helt enkelt inte ha skyddande lagar som är nästan lika långtgående som skyddet för människor.
Numera är det också tämligen klarlagt att rovdjuren inte är problemfria, trots att diverse opinionsbildare gör sitt bästa för att sopa problemen under mattan.
Någon betalar för rovdjuren i form av till exempel ändrade livsförutsättningar, förstörd jakt eller problem med tamdjurshållning. Medvetenheten om och (framför allt) respekten för detta bör rimligen ha ökat på senare år.
Sakta breder insikten ut sig om man faktiskt måste ta hänsyn till berörda människor i rovdjursmarkerna. Det börjar gå upp för beslutsfattarna att man inte har något val. Rovdjurspolitiken kan bara genomföras i samarbete med lokalbefolkningen – inte genom att slå lagböcker i huvudet på folk.
Och sakta börjar det bli allmänt känt att rovdjursdebatten i själva verket varit ett propagandakrig med delvis helt andra syften än att få till en vettig rovdjursförvaltning.
Det har varit svårt att urskilja sanningar och fakta i den ström av information som förmedlas via medierna. Men regeringsskiftet kommer – mångas förhoppningar till trots – ändå inte att betyda en plötslig helomvändning av rovdjurspolitiken. Den politiska enigheten är nämligen total kring själva grundfundamentet – att samtliga naturliga arter har rätt att leva i vår natur.
Jag skulle vilja se den jägare (och politiker) i ögonen som säger något annat. Det betyder att vi kan räkna med varg – säkert i hundratal – i Sverige för all framtid.
Det vi däremot kan diskutera är hur dessa problem ska hanteras – rent förvaltningsmässigt och biologiskt samt hur problemen ska spridas över en större yta.
Då kanske vi också kan återskapa lite av förtroendet för rovdjurspolitiken – efter de senaste årens propagandakrig och rättshaverier. För det kan man nog påstå – det finns ett nytt politiskt läge. Ytterligheterna – i form av vänsterpartiet och miljöpartiet – har förlorat inflytande. Det öppnar för mer konkreta och realistiska lösningar.
Kanske finns det nu förutsättningar att diskutera en verklig förvaltning av rovdjuren som de flesta i glesbygden kan acceptera.
Äntligen kan vi kanske komma till saken. Vad gör vi den dag (bara om några år) då vi har några hundra vargar och kanske bestämmer att ”nu hejdar vi tillväxten, i varje fall ett tag”?
I så fall ska vi nämligen skjuta 50-75 vargar om året.
Hur hanterar vi det praktiskt, biologiskt och opinionsmässigt?
Kommer folk över huvud taget att förstå situationen och förutsättningarna?
Vad säger EU?
Kommer politikerna att våga?
Och då, när jägare, folk i skogsbyarna och bönderna ser att politikerna menar allvar med ord som ”förvaltning”, med uttryck som ”delat ansvar” och talet om ”samförstånd och inflytande”, då kanske vi kan lösa det största problemet av alla – nämligen tjuvskyttet.
Det anständigaste just nu vore att inte stirra sig blind på valresultatet, utan att åter komma överens över blockgränsen och göra de nödvändiga förändringarna i rovdjurspolitiken i politiskt samförstånd.
För trots diverse politiska uttalanden om rovdjursfrågorna före valet så kan inte åsiktsskillnaderna mellan till exempel socialdemokrater, moderater och centerpartister vara annat än marginella.
Och förvaltningen av våra viltstammar bör så klart skötas mer långsiktigt än en mandatperiod. Samma anständighetskrav vilar på jägarna själva, som nu har chansen att visa att man inte tillhör extremisterna.
Istället kan jägarna visa kompromissvilja och vilja att bidra med konstruktiva och långsiktiga lösningar – och till exempel rensar upp bland slagord som ”nollvisionen” och mytbildningar kring vargutplanteringar.
Ingen tjänar på en politik som svänger fram och som en pendel mellan ytterligheterna.
Okej, vi hade paragraf 28 – ett av flera problem i rovdjurspolitiken. Det var en korkad paragraf som kom till på grund av naivitet, okunskap, jaktmotstånd och extremism. Men ersätt den inte med något som nästa regering river upp så fort de politiska vindarna vänder.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma