Den brännheta rovdjursfrågan
  • Jämtland Game Fair

Den brännheta rovdjursfrågan

Genom kikarsiktetPublicerad: 2007-04-12 10:19

Hon ser lite bekymrad ut, min medarbetare på tidningen där jag jobbar för tillfälligt.
Jag hade hört henne diskutera vargar och rovdjur några gånger de senaste dagarna. Inte som om hon skulle ha något speciellt intresse av saken, utan mer som de allra flesta här diskuterar rovdjursfrågan. Nämligen när den råkar dyka upp i ett samtal, i en tidningsartikel eller i ett nyhetsinslag på TV.

Det är nämligen svårt att undvika rovdjursfrågan på den här tidningen, eftersom den täcker just en av de allra rovdjurstätaste delarna av landet. Varje dag finns det nyhetsartiklar eller insändare som handlar om rovdjur – framför allt varg.
Det är en verklighet som många svenskar har svårt att förstå, särskilt om de läser ”lokaltidningar” av typen Ystads Allehanda eller Dagens Nyheter.

Till och med jag blev förvånad när jag kom från dagstidningen i Gästrikland till denna dalatidning. Visst förekommer rovdjursdebatten även i Gävleområdet, men ändå bara sporadiskt. Det går veckor ibland mellan nyhetsartiklarna om rovdjur, trots att även Gästrikland numera berörs av flera vargrevir.
Men inte i Dalarna.

Här är rovdjuren alltid närvarande i tanken. Ingen kommer undan, oavsett om man bryr sig eller inte.
Jag märker att min arbetskamrat är försiktig och trevande när hon börjar prata lite om ditt och datt och liksom så småningom leder det hela fram till konstaterandet:
– Jag hörde att du är jägare.
(Också jakt är ett betydligt vanligare samtalsämne på den här tidningen än på de andra tidningarna jag jobbat på.)
Ironiskt nog sitter jag just och slevar i mig rådjurssoppa, så jag hejdar mig och lägger tillbaka skeden i tallriken:
– Jag, det stämmer. Det trodde jag alla visste eftersom jag brukar skriva om jakt emellanåt, svarar jag.
– Jaha! Fast jag hörde att du pratade om älgjakt för en stund sedan, så då förstod jag, säger min arbetskamrat och tystnade.
Det märks att hon drar på något. Eftersom jag är van att diskutera jakt med alla möjliga så vet jag ju att åsikterna är många och att det kan vara lämpligt att gå fram med jaktdiskussionen lite varligt.
– Sååå, jagar du själv? undrar jag.
– Nej, nej. Jag har aldrig jagat.
Jag tittar forskande på henne. Hon ser ju inte direkt ut som om hon är på stridshumör heller, tvärtom, men jag frågar ändå:
– Gillar du inte jakt?
– Nja, säger hon dröjande, jag har inget emot jakt. Men… ja, det kanske låter lite konstigt, men jag har inget emot rovdjur heller.
Det sista kom med en kraftig utandning och jag förstår plötsligt vartåt det hela lutar.
– Jaha… svarar jag dröjande.
– Ja, alltså, jag tänkte att du kanske blev arg på mig när jag pratade om rovdjur där inne. För du hörde väl det?
– Jodå, men varför tror du att jag blev arg? undrar jag och ler, vilket tydligt får henne att slappna av lite.
– Ja, du är ju jägare och rovdjur brukar ju inte var så populära i de kretsarna.
Jag funderar ett ögonblick på hur jag ska lägga upp det här på ett enkelt sätt och ge ett någorlunda nyanserat svar på några meningar.
– Mja, säger jag. Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att inte heller jag vill ha varg på min jaktmark. Det är som kärnavfall: det ska finnas, men någon annanstans. Men samtidigt vet jag ju att jag kanske måste räkna med det. Och jag anser faktiskt också att man inte kan förneka existensen av en naturlig djurart.
Där fick jag till det, tänker jag stilla, för det märktes att min arbetskamrat slappnade av betydligt.
– Ja, tänk att ungefär så tycker jag också, utbrister hon och fortsätter:
– Jag kan faktiskt förstå de som inte vill ha varg omkring sig. Men det är bara det att jag tycker att alla överdriver och ljuger så hemskt i den här debatten att jag liksom är för varg bara därför. Det verkar som alla, till och med myndigheterna har tappat förståndet…

Nu pratade hon på som aldrig förr och jag svarade då och då och gav min syn på saken. Ja, visst måste vi jaga även varg, och nej, inte ska en kontrollerad vargstam var något stort problem och nej, jag tror inte vi kan ha flera tusen vargar, utan snarare flera hundra, och nej, inplanteringssnacket är bara nys...
…tyckte alltså jag.
Vi blev faktiskt överens – i stora drag. Fast det bestående minnet blev ändå min arbetskamrats sätt att ta upp frågan med mig. För den vittnar om hur het frågan är i vissa kretsar och i vissa delar av landet. Och det finns också folk på den här redaktionen som jag måste närma mig lika försiktigt när jag ska ta upp en jaktfråga.

Numera kan det vara svårt att ta bilder eller få människor att ställa upp med namn i ett reportage om till exempel lodjursjakt.
Folk är helt enkelt oroliga för repressalier. Och att uttala sig för varg ser man för det mesta bara vissa föreningsfunktionärer göra. Andra debattörer håller sig anonyma.
Å andra sidan är nog många av debattörerna bara är oroliga för att få svar på tal – vilket de ju kan räkna med i rovdjursfrågor, oavsett åsikt. Att tycka om rovdjur är inte samma sak som att klaga på skolmaten eller tycka att hundägarna skitar ned, för då får man ofta stå oemotsagd.

Att prata om varg kan vara lika känsligt och laddat som att ta upp med någon att han eller hon dricker för mycket, eller att någons barn betett sig illa i skolan.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma