Det osar katt om djuretiska kaninannonser
  • Sunne Jaktmässa

Det osar katt om djuretiska kaninannonser

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-09-15 19:15

Årets sommar blev inte riktigt som andra. De senaste månaderna har nämligen präglats av det kaos som brukar uppstå när man flyttar till ett nytt hus. Men faktum är att jag börjat se fördelarna. Man städar nämligen också upp sitt liv. Till exempel röjer man ur skåp, förråd och vindar.
Ofta är det frågan om skräp – rätt och slätt. Någon gång var det enklare att slänga in prylarna i förrådet än att köra dem till tippen. Ett och annat historiskt föremål kan till och med vara läbbigt, som det där gamla minkskinnet jag tanade och skulle bereda någon gång på 90-talet. Det såg inte kul ut.
Flyttning är också att göra upp med gamla irritationsmoment. Som den där soffan vars kuddar åker ned på golvet bara man tittar på den och som man blir ledbruten av om man råkar somna i den. Den kom in i huset för tio år sedan och kostade 17 000 – en i mina ögon rent förfärande summa.
För de pengarna är det bara att lida och svära – i tio år. Men i somras var det dags att sätta punkt för lidandet. Det blev nästan en liten ritual när jag och lillgrabben körde upp den till skjutbanan där vi brukar elda skräp. I en halvtimme såg vi hur alla svordomar och värkande leder förgasades i lågorna. Flyttning är också att förändra livet. Med det avses till exempel kaninernas vara eller icke vara i mitt liv.
Kaninerna var egentligen ungarnas, men har på senare år skötts uteslutande av mig (känns det igen?). En enkel utväg vore så klart att göra processen kort. Jag har inga praktiska problem med det efter alla gotlandsjakter. Men självklart har ju även jag utvecklat en viss relation till de små liven. Okej, de är ganska trevliga, det medges. Och vad ska jag säga till barnen utan att ljuga?
Jag ger bort dem. Då kommer dessutom någon och hämtar de stora tunga sommar- och vinterburarna, så slipper jag det. Så jag ringer till damen på annonsavdelningen och fixar en liten gratis radannons under ”Bortskänkes”, som upprepat ska gå tre dagar i rad. (Vi fick kaninungar en gång och det var sannerligen inte lätt att bli av med kaninerna då.)
Döm om min förvåning när damen på annonsavdelningen ringer upp en dag senare och besvärat meddelar:
– Tyvärr, jag måste dra tillbaka annonsen. Vi publicerar inte annonser där kaniner och katter skänks bort.
Jag hör förlägenheten och förstår att hon känner sig som en idiot – något som jag i sanningen namn också tyckte den första sekunden, innan jag insåg att hon, så klart, bara följer order.
– Hur kom du på det? undrar jag nyfiket.
– De ringde uppifrån.
– Va?
– Ja, chefen alltså.
– Så du menar att din chef läser radannonserna och har engagerat sig i fallet. Har han svårt att få dagarna att gå? undrar jag roat.
– Jo, kanske det. Men du, jag kan inte hjälpa det. Kan du inte sätta ett pris på en hundring eller så, då går det ju bra att köra annonsen.
– Jag vill inte ha någon hundring. Jag vill bli av med kaninerna. Men det är lugnt, jag har redan blivit av med dem. Förmodligen sitter det en jättelycklig femåring och gullar med kaninerna i detta nu. Men du menar alltså allvar med att chefen har ringt? Och att andra tidningar har samma regler?
– Ja, jag tror faktiskt det. De kom för några år sedan. Djuren kan användas till djurförsök eller bli ormmat.
– Jaha?
– Ja, och det vill vi ju inte.
– Vill ni inte! Men om jag nu vill bli av med mina kaniner och jag tycker att det är bra att de blir till nytta för en hungrig orm eller för forskningen, istället för att jag rätt och slätt slår ihjäl dem... Får jag inte ta ett sådant beslut?
Men jag driver inte diskussionen vidare.
Vi avslutar det hela med att gemensamt konstatera att logiken kring den ”djuretiska” annonsbestämmelsen haltar betänkligt. Eller för att använda en i sammanhanget lämplig liknelse: Det hela osar katt.
Misstroget funderar jag på saken hela kvällen och följande dag beslutar jag mig – mest på skoj – för att kontrollera sakligheten i vad min bekant på annonsavdelningen sagt.
De olika cheferna som möjligen kan ha fattat de här etiska besluten sitter ju trots allt bara några trappsteg bort.
– Jodå. Man måste sätta ett pris på en kanin. Nej, ett får går nog att annonsera under bortskänkes, för det är väl osannolikt att det blir ormmat. Ja, det kanske till och med ska bli alldeles riktig mat, inte ormmat, och det är ju en annan sak. Jo, du kan väl säkert avgöra vem du ger bort till. Men det finns de – djurvänner och så – som efterfrågat den här regeln. Vi har valt att tillmötesgå dem.
– Kackerlackor? Nej, det har vi inte tänkt på. De är ju enbart till för att vara mat till andra husdjur, så de borde man antagligen både få skänka och sälja bort. Jo, en viss skillnad på djuren är det nog – i varje fall enligt våra läsare. Och ja, en katt ska också ha ett pris.
Fast ingen av annonssnubbarna (och ingen annan som jag talar med heller för den delen) har någonsin hört talas om ett dokumenterat fall där kvalificerade forskare sitter och ringer på radannonser för att få försöksdjur till sin avancerade forskning i något laboratorium, där enbart mikroskopet kostar en miljon.
– När man tänker efter borde de ju ha en egen organisation, eller odling, eller nåt, för sånt, muttrar en annonskonsulent i ett anfall av plötslig insikt, men skakar sedan på huvudet.
– Kanske är det en myt. Men risken finns ju, slår han slutligen fast.
Så mycket fick jag klart för mig. Att på någon sorts logisk grund få till en regeländring där man faktiskt får sätta in en annons på en litet sällskapsdjur under ”Bortskänkes” och själv få ta ansvar för det lilla livets öde är inte att tänka på. Och det kan väl tyckas vara en välmenande och handlingskraftig åtgärd av tidningen.
Jag skulle emellertid kunna tänka mig en del andra – i mina ögon mer angelägna – områden där man kan visa lite publicistisk handlingskraft.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsBosjökloster