Eftersöket blir en kamp mot klockan
  • Venatio/Trijicon

Eftersöket blir en kamp mot klockan

Genom kikarsiktetPublicerad: 2011-01-11 11:23

Det är med motstridiga känslor jag står i skymningsljuset och inser situationen. Jag som alltid – i alla älgjaktssammanhang – brukar mana till lugn, eftertänksamhet och fikapauser.
Men nu är det brådis: Antingen lyckas jag greja detta snabbt, eller så kommer en älg att ligga och plågas hela natten – eventuellt dö och bli förstörd.

En timme tidigare hade jag precis fått av mig de blöta kläderna, bytt till träskor så att mina skavsåriga fötter fick luft och fått igång elden i pannan när jaktledaren ringde:
– Tjena. Det har gått in en påskjuten älg från grannlaget som du måste kolla upp.
Jag blev lite förvånad, för min jaktledare är kommunal skytt och kontaktperson för eftersök, så jag frågade:
– Varför går du inte själv?
– Hinner inte. Det har kommit in flera telefonsamtal om blodiga älgspår mitt inne i byn, bakom kyrkan, också. Så jag måste titta på det. Och snart är det mörkt.
– Okej, visst. Vem tar jag kontakt med?
Jag antecknade uppgifterna. Sedan suckade jag tungt när jag drog på mig de blöta kängorna igen och hivade in hundarna i bilen.
Det troliga är att jag får se en spårlöpa där man kan starta jakten dagen efter. Men nu, när jag träffat grannlagsjägarna, inser jag att jag kan ha fel. En hund har varit efter älgen och vi studerar spåret på GPS-pejlen. Gissar jag rätt fortsätter spåret över en bilväg några kilometer bort.
Löpan är rejält uppmärkt, så det ska inte vara några problem att hitta dit dagen efter om jag skulle ha fel. Det är en riskfri chansning.
Gammelhunden, Wille, hinner bara gå 50 meter längs vägen när han lyfter huvudet och förvandlar kopplet till en fiolsträng.

Spår i blötsnön
Lite längre bort går spåret, tydligt i blötsnön, över vägen.
Men jag ser också riktningen, vilket får mig att ringa tillbaka till min jaktledare:
– Tjena! Du, var har du spårat din älg egentligen?
Jaktledaren förklarar. Till slut inser vi båda att det här bör vara samma älg, trots att vi inledningsvis var ganska långt från varandra. Om inte annat kan vi reda upp det hela dagen efter.
– Jag genskjuter, säger jag när jaktledaren förklarar vartåt det bär.
Han har även kontaktat jaktlagen i området.
Jag tar bilen till andra sidan byn och svänger ut på ett stort område med fält och åkrar. Det är snart mörkt och jag skyndar mig mot den plats som vi tror älgen ska passera. Plötsligt står jag vid ett brett och djupt vattendrag, som jag på håll först trodde var ett dike.
– Va f...n!
Då slår det mig: Getån!
Visst fanken, den rinner ju rakt över de här åkrarna. Varken jag eller jaktledaren hade tänkt på det. Det här är ju ingen mark vi jagar på till vardags.

Vada över ån?
Det är flackt landskap och ån är djup. Ska jag sänka mig i ån och vada över?
Jag har ingen aning om djupet, men upp till midjan eller bröstet är nog en god gissning.
Det måste ju gå att gå över någonstans, tänker jag, och börjar trava uppströms.
Det är då jag ser älgen på andra sidan ån, kanske 200 meter bort. Det är svårt att avgöra i skumrasket.
Det är på gränsen till skjutljust.
Älgen ligger och tittar mot mig.
Jaha ja... Vad gör jag nu?
Långt håll och bara en hals och ett huvud att sikta på. Dessutom är det dåligt ljus och oklart avstånd. Hade jag varit säker på avståndet, mitt på dagen, så vore nog chansen att lirka in en kula på rätt ställe ganska god.
Men nu är risken istället att det bara skulle bli en massa hål i luften och en skjutövning som skulle få varenda bybo att fundera vad i herrans namn som pågår.
Dessutom ser jag kyrkan lysa i bakgrunden. Jag tror inte folk skulle gilla kulmärken i gravstenarna...
Jag måste närmare och få en annan vinkel.
Ån ser vääääldigt bred och djup ut – och inte minst kall. Jag inleder därför den något frustrerande åtgärden att småspringa längs ån – bort från älgen. Det är brådis. Snart går det inte att skjuta.

Hittar en forsnacke
Fem minuter senare hör jag det befriande ljudet av strömmande vatten. En liten forsnacke.
Utan närmare betänkligheter slänger jag med ned i ån och konstaterar förvånat att jag kom över helt torr.
Därefter blir det en kort språngmarsch tillbaka. Okej, nu då?
Det är fortfarande lika långt. Helt öppet, inget att smyga bakom och ingen hund att släppa (tveksamt för övrigt om det vore klokt). Men det finns en höjd som utgör ett bra kulfång bakom älgen. Det finns bara en utväg.
Jag mediterar stillastående två minuter för att få ned pulsen, matar in en patron i loppet och tar några djupa andetag.
Med tummen på säkringen och studsaren redo börjar jag gå lugnt, men bestämt, rakt på älgen.
175 meter.
Älgen tittar på mig.
150 meter.
Älgen klipper lite med öronen.
125 meter.
Älgen vrider lite på huvudet och ser sig om.
100 meter.

Visar lite bredsida
Älgen reser sig snabbt upp, varpå jag lika snabbt går ned på knä och siktar. Nu ser jag hela kroppen, dock bakifrån, och följer älgen med hårkorset i två sekunder innan den vinklar till lite och visar en aning av sidan.
Då trycker jag till.
Älgen slår en volt.
Jag gör en snabb rusning, går ned på knä igen, bommar första skottet mot halsen, men träffar med det andra.
Det är över.
Älgen besparades minst en natts lidande.
Och för en gångs skull var det rätt att stressa.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsUtomhusliv.se
  • AnnonsChevalier
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB