Jag är med valp igen
  • Sunne Jaktmässa

Jag är med valp igen

Genom kikarsiktetPublicerad: 2009-04-09 09:25

Förmågan att förtränga är underskattad. Ta till exempel barnen. När de är tre år kommer man inte längre ihåg blöjtiden, eller att hela deras ordförråd var ”dä”. När de är tonåringar har minnet av kramandet och tiden då man kurade under samma täcke i tv-soffan bleknat bort.
Exakt så är det med hundvalpar.

Jo, just det. Jag blev med valp – ett åtta veckors yrväder med nästan lika vassa tänder som en gädda. 
Beslutet togs såväl i hastigt mod, som strategiskt övertänkt. 
Det var liksom dags nu. Är man jägare och har haft hundar hela livet är det egentligen inte frågan om något annat. 
Hunden är lika självklar som bössan. Det ena kan inte existera utan det andra. 
Visst, jag kan vaka på ett rådjur ibland, locka på en räv, gillra minkfällan eller ligga på en ö och vänta på gässen. För att inte tala om lägereldar och jaktstugor.

Hunden, jag och en älg
Men JAKT för mig – det är ändå hunden, jag och en älg.
Detta sagt med den djupaste respekt för alla er som har andra favoritjakter. Var och en är ju som bekant salig på sitt.
Och min alldeles särskilde jaktkompis, gråhunden Wille, börjar bli till åren. 
Det är just nu han är som bäst, även om den ungdomliga konditionen börjar bli lite matt. Han blir lite sliten numera efter ett rejält ståndskall, eller en dags spårning. 
Men jag vet hur han fungerar och han är rutinerad. Och jag räknar med att ha många fler bra jakter med honom några år till. 

Dags att tänka på återväxten
Men det kommer en tid då han helt enkelt blir gammal.
Därför måste jag börja tänka på återväxten. Jag har tänkt ganska länge, säkert något år.
Men, ni vet säkert hur det kan vara: man ringer på någon annons, funderar, glömmer. Man tänker: ”Äh, jag kollar lite närmare i höst”, vilket inte sker.
Så en dag – efter en halvhjärtad kontakt via en av miljoner hund­annonser – klick! Det här låter bra. Och jag som just börjat jobba hemifrån. Bra läge att ta hand om en hundvalp. Nu eller aldrig.

Transport på 110 mil
Innan jag riktigt fattat saken var affären klar och transport (110 mil från Norrland) fixad. Det går liksom av sig själv när den rätta känslan infinner sig.
Och det är inte bara för jaktens skull som jag i god tid skaffar en ny valp. Min tanke är att låta Wille hjälpa till med inskolningen. 
Det finns säkert en del olika teorier om detta, men jag har goda erfarenheter av Willes egen tid som unghund. Han fick jaga tillsammans med en äldre gråhund och resultatet blev bra.

Wille är en bra valpvakt
Om inte annat är Wille en bra barnvakt. 
Som tidvis ensamstående ungkarl är det nämligen inte helt enkelt att ha en valp. Blir valpen ensam i ett rum fylls huset av en fullkomligt hjärtskärande klagosång. 
Och det är inte lätt att intervjua viltforskare och koncentrera sig på att skriva krönikor när man har en uppsättning sylvassa små tänder som bearbetar hälsenan.
Så Wille har blivit motsvarigheten till en gammal morbror till valpen. Tack vare honom får jag arbetsro och kan göra små ärenden utan att ständigt kånka på valpen.

Trampa på en blöt pöl
Ett annat förträngt minne som brutalt fräschats upp är den lätt ilande känslan av att stiga i en blöt pöl på golvet på morgonen när man trevar sig fram i skumrasket mot toaletten.
Suck...
Man hinner inte med. Ibland blir det tre pölar på en halvtimme och ibland kan den lilla ulltussen hålla sig en halv dag. Drevet går, hunden först och jag efter med skurtrasan i handen.
Och har ni tänkt på det paradoxala i att försöka få hunden att göra ifrån sig för natten. 
Tar jag ut valpen alldeles före läggdags så blir hon så uppspelt att hon bara måååååste leka en halvtimme till innan hon lugnar ned sig  – och blir pinknödig igen. 

Skäller ståndskall och blir pinknödig
En ny tur ut på gården, varpå hon får ny energi och måste leka en stund i köket – helst skälla ståndskall på Wille så ingen i huset kan sova – och sedan bli kissnödig igen...
Det går liksom inte att undvika den där nattpölen.
Inte än i alla fall.
Och så har vi namnet, som i kombination med en envis tonårsdotter har blivit en fråga med på tok för stora proportioner. Det är ett veritabelt drama som innehåller allt från argumentation och fjäsk, till ren utpressning.

Tonåringens logik
– Får hon inte heta Kira så vill jag ha en kattunge som jag får namnge själv.
Så kan det låta med tonåringens logik.
– Hon är ju för f-n en jakthund, ingen glittrig sångstjärna. Jag kan inte stå i skogen och skrika Kira. Vad ska jaktkompisarna tro? Då klingar Jaffa mycket bättre, invänder jag buttert.
Men om jag ska hjälpa till att gå ut med hunden och gå på dressyrkurs så måste jag få bestämma namnet.
– Va! Tänker du gå på dressyrkurs med Jaffa?
– Kira! Ja, det tänker jag.
– Säger du det... Du som knappt har tid lägga tillbaka ett smörpaket i kylen.
– Jag lovar, pappa!

Lite mossig i huvudet
Jag börjar känna mig lite mosig i huvudet – som så ofta när jag försöker diskutera med min dotter – och avfärdar det hela med en handrörelse.
– Ja, ja, vi får snacka om saken sedan.
– Bra. Då blir det som jag vill. Kira, kom!
Fanken! Jag får en molande känsla av att jag förlorat diskussionen.
Nåja, det kanske finns viktigare saker än namnet.
Höstens jakt med en unghund till exempel...

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma