Jakten på den vita älgen i Hofors
  • Sunne Jaktmässa

Jakten på den vita älgen i Hofors

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-05-24 14:36

–Har det blivit några vita älgar? Jag stannade till och blängde efter sportchefen på den arbetsplats där jag tillbringat nästan 20 år av mitt yrkesverksamma liv, Arbetarbladet i Gävle.
Han sa inget mer, sportchefen, utan försvann med raska steg i riktning mot nyhetsdesken för att meddela den oerhörda nyheten att en lokal sportkändis vrickat en fot.
Vita älgar…? Jag grubblade på vad han egentligen menade och kom till slut fram till att det inte var stor vits att fundera på saken.
Sportreportrar är svåra att förstå sig på över huvud taget, även om de förvisso är muntra inslag i det vardagliga redaktionslivet.
Jag tog plats framför min dator och satt som bäst med att försöka hitta på en bra topprubrik på kultursidan – vilket förutsatte att jag först måste begripa vad som stod i texten – när vår politiske redaktör plötsligt dunkade mig i ryggen:
– Inga vita älgar idag? sa han flinande.
Jag tappade tråden igen och insåg att jag därmed måste börja läsa texten från början.
Jag blängde surt på redaktören medan han med eftertryck förklarade för nattchefen att i kväll får ta mig fanken inga drumliga redigerare förstöra den exemplariska text han än en gång förunnat oss – och läsarna.
– Vad menar du med vita älgar? frågade jag redaktören som irriterat slängde en blick åt mitt håll.
– Vita älgar. Du vet, istället för bruna – sådana där som du älskar att mörda, svarade han.
Han gillar nämligen inte jakt, redaktören. Det är för övrigt svårt att säga om han gillar något över huvud taget. Men jakt? Definitivt inte.
Han styrde sammanbitet kosan mot sitt rum för att gripa sig an ännu en av världens orättvisor.
Jag trummade med fingrarna i bordet och lyckades till slut kläcka en rubrik som fick kulturredaktören att kasta ilskna blickar på mig veckan ut.
Vita älgar. Varför pratade alla om vita älgar?
Under fikat stötte jag ihop med redaktionschefen, som jag då och då kunde diskutera mer känsliga ärenden med – utan att det valsade runt som rykte på redaktionen en halvtimme senare. Eftersom jag under eftermiddagen anat att något låg i luften – flera arbetskamrater hade kommenterat vita älgar, några hade bara nöjt sig med att titta på mig och fnissa – så föreföll det lämpligt att diskutera saken med just redaktionschefen.
– Du, jag vet inte riktigt vad det är med folk i dag, men betyder begreppet vita älgar något för dig?
Han stirrade på mig, varpå ansiktet sprack upp i ett stort leende.
– Var du inte med på lunchen i dag? undrade han.
– Nej, jag började vi tvåtiden.
– Aha, svarade redaktionschefen och skrattade till.
– Hörru, vad är det egentligen med er? undrade jag ilsket. Vad hände på lunchen?
Redaktionschefen drog efter andan och berättade att statsrådet Ulrica Messing varit på studiebesök på tidningen och bland annat fikat med personalen.
– Är hon bekant, för du borde känna henne ganska bra?
– Jodå, svarade jag.
Ulrica är nämligen Hoforstjej, vilket är värt att påpeka.
Hon bor förvisso i Gävle, men är uppvuxen i Hofors, där jag tjänstgjorde som reporter i stort sett hela 1980-talet – alltså samtidigt som Ulrica var tonåring.
Nu minns jag i ärlighetens namn inte om det var hon eller hennes kamrat som praktiserade hos oss på lokalredaktionen.
Men jag vet att jag tyckte bra om både henne och hennes pappa, Curt, som tillhörde en de mest trovärdiga lokalpolitiker som jag mött under åren.
Kanhända hade det samband med det faktum att han var norrlänning och sällan sa något onödigt – på sympatiskt norrlandsmanér.
Vartefter redaktionschefen berättade för mig växte svaga minnesbilder fram i bakhuvudet.
Ulrica och hennes kompis hade för mer än 15 år sedan med förställda röster ringt redaktionen och meddelat att det sprang omkring en vit älg i norra Hofors. Jag och min arbetskamrat, Björn Andersson, var inte sena att haka på – för den typen av händelser livade upp vardagen, som till stor del bestod av det ganska mödosamma arbetet med att beskriva kommunal byråkrati på ett begripligt vis.
Vi ägnade mycket tid åt att leta efter en vit älg som inte fanns, och hade på det hela taget en ganska trevlig eftermiddag.
– Hon berättade alltsammans på lunchen, förklarade redaktionschefen.
– Var det allt?
– Sa hon inget mer? undrade jag misstänksamt.
– Mja, sa redaktionschefen och log lite. Jo, hon sa att ”Dan och Björn, de var allt lättlurade dom”. Fast hon sa det ganska kärleksfullt, så jag undrar vad ni egentligen hade för er med praktikanterna på den tiden.
Jag höjde på ögonbrynen och tittade förvånat på redaktionschefen.
– Hur många var med på lunchen?
– Nästan hela redaktionen.
– Utom jag.
– Just det, utom du, konstaterade redaktionschefen och flinade. Han tillade:
– Du har väl drivit med politiker tillräckligt för att tåla en kontring?
Förvisso, tänkte jag senare uppgivet när jag ägnat eftermiddagen åt att kraftfullt, dock med föga framgång, dementera ministerns skröna.
Jag borde ha vetat bättre, med tanke på min dåvarande arbetsplats.
Att dementera för journalister har ungefär samma avslöjande effekt som när en älg går omkring i spårsnö.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma