Konsten att skjuta traktens största galt
  • Elmia Game Fair

Konsten att skjuta traktens största galt

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-09-29 10:24

Traktens största galt skulle tas av daga. Galtägaren – en mycket god vän till mig – berättade om sitt beslut under en mindre fest.
Av minen att döma satt det långt inne. Så klart. Galten och min gode vän hade tillbringat en betydande tid tillsammans, men samtidigt gick det inte längre att bortse från de produktionstekniska problemen.

– Han fixar det inte längre. Suggorna viker sig när han försöker kliva upp på dem, förklarade han och stirrade ned i glaset med traktens hemgjorda läskeblask.
– Hur mycket väger han tror du?
– Vet inte. Säkert omkring 300 kilo levandevikt.
Jag minns själv hur Svullo, som galten allmänt kallades, skrämde mig en gång när han reste sig upp och satte framklövarna mot stians räcke. Jag hörde hur plankorna knirkade, vände mig om, och fick titta uppåt för att se in i galtens ögon! Låt vara att jag stod någon decimeter lägre än stians golv, men jag är ändå drygt 190 centimeter lång.
– När? undrade jag.
– Mja, sa min gode vän och skruvade lite på sig.
Han drack ännu en klunk rent brännvin ur dricksglaset (en lokal sedvänja som jag än i dag, mer än ett decennium senare, inte riktigt förlikat mig med). Han tittade in i mina ögon och fortsatte:
– I morgon. Och jag hade tänkt att du ska skjuta.
Nu började fler runt bordet rikta uppmärksamheten mot oss.
Jag lutade mig tillbaka väl medveten om att detta var samma hedersuppdrag som att ta bort någons hund. Man ger inte vem som helst sådana uppdrag. Och att tacka nej är naturligtvis uteslutet.
Dessutom hade jag en aning om varför han frågade.
Något halvår tidigare hade han nämligen, tillsammans med en medhjälpare, slaktat en av de gamla suggorna – inte 300 kilo, förvisso, men en rejäl gris. Tillräckligt stor för att den vanliga slaktmasken inte skulle ta ordentligt. Efter andra försöket hade suggan helt enkelt blivit förbannad. Medhjälparen var tvungen att svinga sig upp mot taket via gallret på en hästbox medan min kamrat snabbt tryckte igen ytterporten för att därefter i panik springa efter älgstudsaren.
Han sköt suggan genom en springa i ytterporten medan medhjälparen hängde under taket utan att kunna hålla för öronen.
Min gode vän var nog en aning skakad efter den incidenten. Och det ringde förmodligen fortfarande i medhjälparens öron.
Men naturligtvis handlade det också om att ta bort en gammal kompis.
Det finns åtskilliga historier om hur bönder lämnar hemmet när slaktaren kommer. Visst, de föder upp både ungdjur och grisar just för att de ska slaktas. Men när det kommer till kritan, efter ett eller ett par år, så har de fått en relation till djuren.
Vi bestämde att det hela skulle ske vid lunchtid dagen efter.
Jag klev upp tidigt och började med att ladda fem patroner. Jag hade nämligen en gammal bygelrepeter i grov kaliber som jag ibland använde vid rådjursjakt. Och nu var en stor tung och långsam kula bra att använda.
Jag gick minutiöst in för mitt hedersuppdrag. Det här måste ske snyggt, effektivt och framför allt med ett enda skott. Jag ville inte drämma till med älgstudsaren och skicka iväg kulor som kunde fara runt i hela socknen och väcka upp grannskapet.
När jag kom hem till min gode vän var han bestämt en aning berusad.
– Ja, förklarade han lite förläget. Jag tog lite jag också.
– Jag också..?
– Ja, jag har blandat brännvin i äppelmos och matat Svullo hela morgonen.
– Jag vill att han ska må bra. Och det sägs att fläsket blir ätbart fast det är en galt.
Min gode vän såg lite klen ut. Han är annars av ganska segt virke och brukar inte sakta av farten ens när han sågar av sig tån med motorsågen. Jag högg för övrigt med honom en hel vinter fast han hade haft diskbrock och spenderat en vecka på sjukhus under hösten.
Men nu såg han lika medtagen ut som den gången vi nödgades ge honom en spruta med grispenicillin. Jag minns att vi använde just den väl inkörda bamsesprutan som satt i burken när vi öppnade skåpet ovanför skafferiet. Den gången piggnade han till. Men nu tvivlar jag på att det skulle hjälpa.
Vi satt en stund i köket och drack kaffe. Som av en händelse kom grannen in. Han hade hört talas om vad som skulle ske. Ändå hade han inte varit med på den lilla festligheten kvällen innan.
– Nä, ska vi göra slag i saken, föreslog jag min gode vän, som nickade sammanbitet.
När vi kom ut hade ett tiotal bybor samlats på gården. Några barn stojade i ett hörn på gårdsplanen. Det var ingen tvekan om varför de var där eller att de visste vad som var på gång.
Jisses, undra på det. Detta var inte bara byns största gris, det var socknens största gris. Kanske den största grisen någonsin. Som alltså jag skulle skjuta. Med publik.
– Vad fanken har jag gett mig in på, tänkte jag och började känna mig lika svårmodig som min gode vän.
Att skjuta galten inomhus var uteslutet. Vi skulle vi aldrig få ut honom. Och att fösa en 300 kilo halvfull gris var ingen tilltalande strategi. Men min gode vän var fiffig. Han doppade äpplen i brännvin som han lockade grisen med, hela vägen genom stian, ut till mellanutrymmet före ytterporten.
Där blev galten försiktig när han såg främlingar på gårdsplan. Under tiden fick jag en underlig association av att jag deltog i en fängelsefilm med dödsdömda som går sin sista promenad.
Jag var bödeln. Och medan min gode vän pratade med galten och bjöd på fler inlagda äpplen kände jag nervositeten komma krypande.
En bom nu skulle jag få leva med i hela mitt liv.
När grisen stod till hälften utanför porten hällde min gode vän ut hela hinken med äpplen och vände sig bort.
Jag närmade mig sakta och stod bara två meter från grisen. Skottet var teoretiskt rena barnleken, men i praktiken ett av de svåraste jag skjutit.
När jag spände hanen på min bygelrepeter var det alldeles tyst på gårdsplanen så när som på det ljudliga smaskandet från Svullo. Och när hanen fallit var det knäpp tyst en lång stund.
Jag tror ingen märkte när jag strök bort fukten i pannan.
Och precis som i gamla tider var det en synd att låta en hel gris förfaras. Uppenbarligen hjälpte brännvinet, för vi saltade hårt och rökte grisen hemma i den vedeldade rökkuren på gården – vilket var ett styvt jobb som tog en vecka. Vi kursade rökt galt inslaget i tidningspapper för ett par tusen kronor. Hanteringen bröt sannolikt mot både livsmedelsregler, skatteregler och EU-regler (om det hade skett i dag).
För att inte tala om alkohollagstiftningen.

Dan Törnström.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma