När ”naturlagarna” slår till i jaktmarken
  • Elmia Game Fair

När ”naturlagarna” slår till i jaktmarken

Genom kikarsiktetPublicerad: 2007-12-10 10:59

Känner ni igen situationen? Äntligen jakt och veckans kalender är rensad... utom just onsdag eftermiddag. Då ska nämligen ett synnerligen viktigt ärende uträttas, till exempel av typen hämta svärmor vid flygplatsen, sälja huset eller besöka doktorn för att sätta in en pacemaker.
Alltså, det finns tillfällen då även en älgjägare måste lägga bössan på hyllan – om än för några timmar. När tror ni den enda älgen som syns den veckan kommer benen och springer in i det pass där just du skulle ha suttit? Just det!
Det var per definition vad Newton, Einstein och Darwin menade när de pratade om ”naturlagar”... Missförstå mig inte. Det här är inte alls att misströsta, eller något allmänt gnäll, utan en jaktlig realitet som man bör ta i beaktande.
Man ska liksom utgå från, om inte det otänkbara, så åtminstone det allra värsta, när man till exempel avlossa skott eller planerar jakten.
Således ska man vara 110 procent säker på skottet, annars blir det ofelbart en skadskjutning. De här naturlagarna har liksom sin egen matematik.
Det som på skjutbanan går bra nio gånger av tio går omvänt åt helskotta nio gånger av tio när man jagar. Följaktligen ska du bygga tak på älgpasset, annars kan du slå dig i backen på att det regnar hela veckan. Och lämna inte det där minst sannolika bakpasset obemannat, för då går älgarna garanterat just där. Hela första jaktveckan gick utan att jag såg en enda levande älg.
Enstaka djur sågs av passkyttarna och hunden for åt alla håll, emellanåt med älg – men var han än gick så var det inte i pass och inte helt sällan utanför vår jaktmark.
På torsdagen föll en ensam kviga, som – visade det sig – stått och kurat mitt på ett hygge i en liten dunge som väl ingen egentligen ägnat en tanke. Det är fortfarande svårt att tro att den lilla dungen skulle kunna rymma ens ett rådjur utan att någon skulle märka det.
Men så är det: Det man sist av allt förväntar sig är ofta precis det som inträffar vid jakt. En naturlag... Då fick det vara nog och jaktlaget bestämde att avbryta jakten.
Och nu förväntar vi oss ett tackbrev av bolagen, kyrkan och skogsstyrelsen för att vi äntligen lyckats utrota den lokala älgstammen. Det kan väl inte vara för mycket begärt?
För någon rabatt på jaktarrendet kan man väl inte hoppas på..?
Så över till nästa jaktmark. Är man hundkarl så är det nämligen bäst att hålla sig med flera jaktmarker för att kunna motivera sitt hundinnehav.
Här fanns det älg, det visste vi.
Kvällen före torkade jag förväntansfullt rent i patronläget i älgstudsaren, för där hade det inte legat en patron sedan övningsskjutningarna i höstas (jag brukar aldrig ha laddat när jag går). Och hunden fick ett köttben extra – liksom för motivationens skull. Jag tänkte inte på att jag nös flera gånger på söndagskvällen. Måndagen gick. Tisdagen gick. Någon enstaka kalv fälldes utan större dramatik. Då kom influensan.
På onsdagen ursäktade jag mig vid lunchtid och åkte hem och begravde min snoriga näsa i kudden. Vilken eftermiddag tror ni i stort sett alla i jaktlaget såg älg, hundarna hade gångstånd och det sköts två fina tjurar? Japp! Medan jag sov. En naturlag...
Men jag kunde i alla fall glädja mig åt den kommande småviltjakten. Under älgjakten lyckades jag gå rakt in i flera flockar med rådjur. Och det var ju faktiskt lite upplyftande, eftersom rådjuren lyst med sin frånvaro sedan lodjuren gjorde sitt intåg för åtta-nio år sedan.
Flera gånger hade jag faktiskt möjlighet att skjuta flera rådjur samtidigt, om det inte vore för det faktum att vi jagade älg.
Men jag noterade så klart både platserna och att det fanns flera fina bockar i området. Det var en viss tröst, förvisso en klen sådan, att det fanns möjlighet till lite rådjursjakt senare i vinter. För älgjakten verkade bli helt misslyckad.
Så kom då en förmiddag med nysnö, en sådan där utomordentlig dag för rådjursjakt utan hund, vilket jag numera saknar.
Å andra sidan har jag alltid roats av just smygjakt och att gå på rådjur. Håller man bara ut och spårar metodiskt så brukar man – ofta efter stor möda – kunna få en skottchans. Så jag tog min bästa rådjursstudsare och gav mig av mot ett område där en mindre flock rådjur hållit till hela älgjakten.
Jag går ungefär 45 minuter innan jag ser – på exakt samma ställe där jag två veckor tidigare reste fyra rådjur – hur det plötsligt reser... en älgko och kalv, på 50 meter.
Några rådjur fanns inte hela området, trots ett ihärdigt spårande kors och tvärs. Så klart. En naturlag...
Men alla ni som läst läxorna på gymnasiet vet att naturlagarna inte alltid är kristallklara.
Det finns liksom svarta hål även i jakten – saker som är näst intill omöjliga att förklara och som lämnar öppet för fantasin. Bestämt finns det en jaktgud.
Och min närkontakt med kon och kalven tolkade jag helt enkelt som ett omen. Kon och kalven förebådade att tiden av prövningar nu var förbi. Och föga anade jag då hur rätt jag hade.
Men det kan jag berätta om i någon annan jaktkrönika.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma