När hunden bjuder på bästa jakten
  • Elmia Game Fair

När hunden bjuder på bästa jakten

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-11-21 09:54

Jag visslar svagt till Wille, för att han ska följa med. Nu är han pigg, min älghund, vilket innebär att han kan göra långa svep över markerna och komma tillbaka till mig.
Är han trött, däremot, så kan han bli lynnig och helt enkelt dra iväg längs en skogsväg – i värsta fall bort till byn eller någon annanstans där han kan träffa på snälla människor eller andra hundar – helst tikar förstås.
Sådana gånger är hundrackaren billig. Men nu är det inga problem. Han är jaktsugen och har vilat två dagar.
Allt går nästan enligt skolboken. Han tittar till mig då och då, men drar hela tiden utåt sidorna och söker. Och jag kan ägna mig åt den övergripande strategin.
Sådana här gånger är det kul att vara hundägare. Man känner att man talar samma språk med hunden. Annars har oron gnagt lite under höstens träningsrundor. En sak är nämligen helt klar- Wille är sönderpejlad – precis som de flesta andra hundar, kan tilläggas.
Han vet så väl att husse kommer och hämtar upp honom om han bara följer vägen tillräckligt länge, eller stannar på något trevligt ställe. Så under hösten har träningarna besvärande ofta slutat vid put and take-sjön mitt på jaktmarken, där det vimlar av snälla människor som bjuder på korv och mackor.
I bästa fall går det att hitta en tik även där. Faktum är att det blivit lite av rutin att först kolla sjön när man tappat pejlen på hunden och efter några timmar börjat oroa sig.
I byn har de börjat lära känna Wille, som ju lyckligtvis är både snäll och social. Alla gillar Wille. Och Wille gillar alla andra. Så det är klart. Man kan ju förstå att hundrackaren prioriterar bort jakten när tassarna börjar värka och han dessutom vet att Olsson på rakan bjuder på kakor varje gång han hälsar på. Dum är han ju inte, min hund.
Men nu är det jakt. Och plötsligt ser jag hur Willes gång ändrar karaktär och hur han reser huvudet och drar iväg som en pil över hällarna genom ungskogen. Det tecknet är solklart. Jag räknar sakta för mig själv och hinner till 75 innan jag hör upptaget.
Nu är det så att jag gett upp alla försök att skönmåla min hund. Det beror på att sanningen alltid uppdagas, förr eller senare. Så är de så gott som alltid med jakt.
Men framför allt beror det på att den jaktliga tillvaron blir mycket enklare när man inte hymlar om hundens olater och brister, så folk kan hjälpa till och vet vad som händer. Missförstå mig inte. Jag är helt nöjd med Wille, vilket egentligen är det enda som räknas. Han duger gott även om han är sönderpejlad.
En annan brist har varit hans heta upptag och att han ganska sällan lyckas få stopp på älgarna. Jag har egentligen aldrig räknat Wille som någon riktig ståndhund. Däremot är han en bra sökare och kortdrivare samt en gudabenådad bandhund och spårhund.
Wille, spårselen och ett färskt älgspår – då kan man ha riktigt roligt. Så jag räknar inte med så mycket vid det här upptaget.
Jag sätter mig på en sten och förbereder mig på en stunds väntan. Kanhända kan jag passa på att plocka lite av kantarellerna. Wille brukar nämligen släppa skenälgar ganska snabbt och – om han som sagt inte är för trött – återvända inom någon timme. Därför blir jag lite häpen över att skallen inte tonar ut i fjärran.
Ekipaget tycks ha gjort ett rus på några hundra meter, men nu står han faktiskt och bankar på älgen. Det var värst...
Jag sitter och lyssnar i säkert en kvart, beredd ifall det hela skulle lossna och älgen rusar mot mig. Men det verkar stå ganska stadigt på samma ställe i skogen.
Efter en stund börjar jag gå mot ståndet. Efter bara tio minuter är jag nära att förstöra alltsammans. Jag misstar mig på ljudet och tror att hunden är betydligt längre bort. Men plötsligt ser jag älgen, en kviga, 100 meter bort över ett litet hygge.
Jag fryser mitt i steget, nästan säker på att hon sett eller hört mig. Men icke. Hon är helt koncentrerad på hunden.
Jag går ned på knä – sakta, sakta – och tar sikte, men avstår. Skottet är för osäkert. Kvigan klipper med öronen och gör utfall mot Wille, som lekande lätt dansar undan.
Ekipaget rör sig sakta i sidled, närmare mig men samtidigt in i tätare skog vilket gör förhållandena ännu sämre för ett skott.
Under säkert 20 minuter gör hund och älg sakta en halvcirkel runt mig. Jag skymtar älgen en sekund ibland, men kommer aldrig åt.
Till slut börjar de avlägsna sig, varpå jag smyger efter. Och jag har haft en jäkla tur, för vinden ligger precis rätt.
Nu börjar en nervkamp som man sällan får vara med om. I den täta ungskogen smyger jag på älgen och hunden. Hela ståndskallet pågår i över två timmar.
Under en och en halv timme är jag inom 100 meter från älgen. Varenda minut under dessa 90 minuter kan jag höra hundens andetag mellan skallen och varje steg älgen tar.
Och under dessa 90 minuter gör jag allt jag vågar och kan för att få ett riktigt tag på älgen. Jag kan se på hunden var älgen är. Och jag kan bara flytta fötterna när hunden skäller. Flera gånger är jag säker på att jag avslöjats. Ståndskallet pågår så länge att älgen lugnt, men ändå lite irriterat, lägger sig ned två gånger och idisslar medan hunden står två meter från den och skäller. Och det gör det ännu svårare för mig att komma till ett bra skottläge.
Jag överväger vid fyra-fem tillfällen att helt enkelt skjuta älgen i huvudet, men avstår. Framför allt därför att jag inte helt kan avgöra hundens position. Just den här situationen är den värsta tänkbara för en hund.
Några gånger kommer Wille och hälsar på mig, men just då ser jag inte älgen.
Föreställ er läget. Att gå på tå, huka sig, spänna sig och spana genom grenverket i 90 minuter tar på krafterna. Efter den tidsrymden är man ganska mör i armarna.
Jag har sendrag i benen och jag börjar nästan få skavsår på tummen efter alla gånger jag osäkrat. Och det är när kvigan ligger och idisslar för andra gången som avgörandet kommer. Jag står och överväger igen om jag ska skjuta ett rent avfångningsskott i halsen och ska just gå ned på knä för att få lite bättre stöd. Då reser sig älgen.
På en sekund uppstår plötsligt ett bra läge med en helt ren bog. Jag lägger an och klämmer till. Ungefär som vid hagelskytte. Skottet sitter perfekt.
Jag sätter mig intill älgen, hämtar andan och ser hur Wille kastar sig över djuret för att riva i raggen.
Efter sensommarens och höstens alla svordomar, efter all tid med pejlen i handen, efter alla mil på de små bilvägarna, efter alla samtal med stugägare och campare som har haft Wille på besök, efter alla heta upptag då älgen dragit till nästa socken som en oljad blixt…
Nu har hundrackaren bjudit på säkert en av mitt livs bästa jakter. Plötsligt fick jag två timmar som jag aldrig glömmer. Livet som jakthundsägare i ett nötskal.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma