När tåget kört på älg
  • Elmia Game Fair

När tåget kört på älg

Genom kikarsiktetPublicerad: 2007-01-12 13:33

Vi märkte bara strålkastarljuset bakom oss och sedan var tåget hos oss. Jag och jaktkamraten snubblar fortfarande nedför banvallen när tåget dånar förbi.
Annars kunde man ju tro att tåget skulle höras på långt håll, som när man står en kilometer från järnvägen och lyssnar på passerande tåg. Men så är det inte när man står på spåret. Jisses, vad fort det kom!

Naturligtvis är det lika för älgarna. De hinner egentligen inte märka något förrän tåget träffar dem.
Älgkollisionen skulle ha skett på just den här platsen. Lokföraren hann bara se att älgen sprang bort från banvallen, norrut. Ungefär precis här, tänker jag – fortfarande lite omskakad av tågets plötsliga uppdykande.
I samma sekund drar Wille, min älghund, bestämt norrut. Det är beckmörkt och jag vinklar ned ficklampan mot Willes nos. Där syns blodet – hur tydligt som helst.
Det här första skedet – att hitta olycksplatsen och spåret – var alltså inget problem denna gång. Annars kan ett eftersök spricka redan här, inte helt sällan på grund av fel platsangivelser.
Det är naturligtvis inte lätt för människor som är långt hemifrån att beskriva olycksplatsen.

Hittat blodspår på hemvägen
Dessutom kanske berättelsen förmedlas via polisen till någon kontaktperson och vidare till själva eftersökspatrullen.
Det har hänt, särskilt vid bilolyckor, att vi hamnat en kilometer – eller mer – fel. Och hittat blodspåret när vi på hemvägen chansat på ett ställe som påminner om olycksplatsen. Järnvägen är alltid intressant för älgar. Här frodas nämligen lövsly, ofta al och sälg, i de blöta dikena vid järnvägsvallen.
Järnvägar är som många mil långa och slingrande älgfällor. Och vi jägare är städpatruller. I bland är vi städpatruller när vi ska göra besvärliga eftersök och ibland bokstavligen, för att inte björnar ska gå dit och bli påkörda när de mumsar på köttslamsorna.
Vi följer blodet några hundra fram till en liten skogsväg. Där bryter vi och sätter upp några snitslar.
Att fortsätta i mörkret är bara dumt. Dagen efter lyckas vi kalla ihop drygt tio man. Berömvärt, med tanke på att det är vardag och kort varsel.
En jägare från grannmarken ska följa med mig, eftersom spåren är på väg ut från mina egna marker. Blod är det ingen brist på. Faktum är att vi till stor del skulle kunna spåra själva, utan hund. Det måste vara en ordentlig skada.

Spretar med en klöv?
Fast hur allvarlig? Det kan ju vara ett ordentligt köttsår. Å andra sidan tycker vi att älgen spretar med en klöv. Och det skulle i så fall tyda på att något är av. För så är det med eftersök och spårning. Man letar små tecken. Sedan försöker man dra slutsatser. Och ju längre man spårar desto bättre hypotes kan man ställa upp om vad som inträffat.
Vi hör över radion att skyttarna är på plats och vi sätter igång. Blodspåret är tydligt. Vi går norrut i tio minuter, varpå spåren plötsligt vänder tillbaka mot järnvägen.
– Köttbitar, säger min följeslagare och känner med fingret.
Vi ser båda på den några millimeter stora blodiga klumpen på fingertoppen. Det är illavarslande beroende på hur man ser det.
Ju allvarligare skadan är, desto större är sannolikheten att vi verkligen får tag på älgen. Och vi vill ju gärna ha ett svar.
Om älgen däremot är lätt skadad kan den förstås överleva och bli frisk, men då får vi å andra sidan inget svar. Och helt säker kan vi ju aldrig vara.
Om man ska påpeka något i det här sammanhanget är det nog just detta – att det friskförklaras alldeles för många älgar. En dödlig trafikskada behöver inte ge något blod alls. Och en ”bom” under jakt kan släppa ifrån sig den första bloddroppen efter en kilometer.
Älgen gör en tvär gir och vänder norrut igen. Vi spårar raskt en halvtimme innan vi kommer fram till första skytten, som ställt sig på exakt rätt ställe.

Spår från kvällen före
Problemet är att älgen gick i pass redan kvällen innan. Det här är också något man kan lura sig på vid spårning. Det är lätt att tänka som om spåret är något älgen gjorde alldeles nyss.
I själva verket är det här spår av händelser som ägde rum kvällen före – vilket vi en timme senare blir varse.
Efter en del omplaceringar av skyttar spårar vi vidare norrut och hamnar på ett tätbevuxet och snårigt hygge. Vi tappar plötsligt blodspåret, men Wille är fortfarande bestämd bland de många gamla och halvgamla spåren. Dessutom börjar vi gå i en cirkel.
Efter en hel del krångel kommer vi ut från hygget åt ett helt nytt håll – väster ut – och helt utan blod. Men Wille är fortfarande säker. Fast det känns inte bra. Vi vill gärna se blodspåret. Och bara för säkerhets skull bestämmer vi oss för att ta om.

Hittar rejäla benbitar
Sakta tar vi samma vända igen. Nu hittar vi dessutom ett par rejäla benbitar. Någonting på älgen är definitivt sönder. Kan det vara så att den rent av ligger på hygget och att hunden helt enkelt känner den i vinden? Men mitt i ungskogen tappar vi blodspåret, igen, och hunden vill bestämt västerut.
– Hunden vill ditåt, hur tydligt som helst, konstaterar jag.
– Jag ser det, konstaterar följeslagaren.
Fast vi vill helst inte tappa bort blodspåret.
Vi bestämmer att först spåra runt hygget och se om det finns fler utspår. Därefter ska vi göra vad vi mycket väl vet att vi borde göra – nämligen lita på hunden. Men bara för säkerhets skull…
Samma visa igen. Inga fler utspår och hunden vill västerut.
Under tiden hittade min följeslagare ett ställe med extra mycket blod, dock ingen lega. Därefter finns det inget blod.
Vår slutsats blir att älgen har stått på platsen hela natten och att blodflödet upphört. Därmed borde vi vara framme i ”nutid”. Vi satte fart på älgen precis här.
– Okej, Wille, nu får du bestämma igen, säger jag och vi spårar raskt.

Ser ett färskt spår till slut
Och visst ser vi ett färskt spår till slut. Efter en stund kommer vi in i en mossig granskog. Då ser vi också hur en av klövarna spretar misstänkt onaturligt.
– Hunden hade rätt, som vanligt, konstaterar jag.
Följeslagaren öppnar munnen för att hålla med, men avbryts i samma sekund av en hel serie skott. Över radion hör vi att saken är klar.
Det var en ganska fin älgtjur, vilket var synd eftersom just det här området är ganska älgfattigt. Den hade gott kunnat vara kvar som avelstjur.
Skytten hade lite dåligt läge och valde först att avvakta för att förvissa sig om att djuret var skadat. Men också det är helt i sin ordning. Sådana här gånger får man chansa. Det visade sig att älgens ena bakben var av på tre-fyra ställen.
Vi ryser lite allihop när vi ser ner på det ståtliga djuret och tänker hur det måste ha känts att gå med den skadan.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma