Nu har GPS:en kommit in i mitt jägarliv

Nu har GPS:en kommit in i mitt jägarliv

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-10-27 11:44

Ståndskallet kan inte bli präktigare. Hunden får stopp på ko och kalv. Skogen är knastertorr, men till slut kan jag smyga mig bara 100 meter från ståndet.
Nu sitter jag med en myr mellan mig och den ungskog där en irriterad älgko brakar omkring.
Om detta vore oktober, och med älgstudsaren i handen, så vore det ett drömläge.
Men detta är träning och alltså sitter jag bara i den varma kvällssolen på en stubbe och njuter av skådespelet. För jag lovar – som unghundsägare njuter man en sådan här gång.
Det här är som när älskaren av TV-såpor bänkat sig vid TV-bordet, med en ostbricka och ett glas vin, och sista avsnittet av Rederiet precis ska rulla igång. Man önskar att det aldrig ska ta slut.
Problemet är dock skymningen. Besvärande nog vet jag nämligen inte var jag är.
Upptaget skedde intill gränsen för jaktmarken och bar snabbt rakt ut.
I raskt tempo gick och småsprang jag efter gångståndet i över en timme.
Jag passerade hyggen jag aldrig sett förr och myrmarker som jag inte visste fanns.
Antagligen har jag passerat flera av de ganska små jaktvårdsområdena som finns i de här trakterna.
Så länge solen är uppe är det egentligen inget problem.
Jag dröjer mig kvar en halvtimme till innan jag till slut inser att jag måste hitta ut till en väg.
Jag lyckas inte vissla in hunden och när jag försöker smyga mig runt ståndskallet sker det oundvikliga. Älgarna hör mig och skenar, med hunden i hasorna.
Tja, det var det. Nu är det närmaste väg som gäller. Och det snabbt.
Det är nästan svart när jag trasslar mig genom ett oröjt hygge och ringer min gode vän Olle.
Jag beskriver kort situationen för honom, som jag vet har varit med i en del gästjakter på de här markerna.
– Vet du inte var du är? undrar han muntert.
– Inte mer än att jag vet var jag parkerade bilen och att jag rört mig några timmar åt sydväst, ungefär, säger jag.
Olle tystnar en stund innan han till slut konstaterar:
– Det ska finnas vägar där. Fortsätt i samma riktning så kommer jag och försöker leta reda på dig. Jag ska bara köra hem en häst.
Det är svart innan jag småsvärande snubblar ut på en grusväg som rimligen leder ner till en grannby.
Därifrån är det ett par mil till min bil.
Efter par telefonsamtal dyker Olle upp och jag får skjuts tillbaka till bilen, där det inte finns någon hund.
Dock får jag signal på pejlen.
Efter ytterligare några timmar inser jag att hunden stannat ungefär vid ett sommarstugeområde.
Platsen är oåtkomlig på grund av en av alla dessa miljoner vägbommar som vi numera måste sätta upp. Bommarna finns för att hindra plundring, men framför allt för att skydda vägarna från bilburna naturmänniskor.
Klockan är halv tolv på natten när jag kör in på gården till en annan god vän – också hängiven jägare – som kan ha nyckel till bommen.
Till min lättnad lyser det i köket. Han sitter och laddar skott vid köksbordet.
Givetvis blir klockan halv ett innan vi är klara med inspektionen av nya unghunden.
Vi har dessutom gjort en genomgång av stortjursläget och växlat några ord om vad vi borde göra och inte göra under årets älgjakt.
Han hejdar mig i dörren:
– Men du, köp en sån här, säger han och släpper ned en liten manick som ser ut som en mobiltelefon i min hand.
I samma sekund beseglades mitt öde och jag skulle några dagar senare bli 4 000 spänn fattigare.
I min hand ligger en GPS.
Jag ska inte veckla in mig i tekniksnack. Men faktum är att GPS:en skulle ha visat mig vägen tillbaka till bilen med några meters noggrannhet – även mitt i natten.
Jag kunde alltså ha suttit och lyssnat på hunden en timme till. Jag inser dessutom att GPS:en är ovärderlig på okänd mark.
Det är bara att lagra in några lämpliga vägkorsningar, sedan får det se ut hur det vill.
Man kan inte gå bort sig.
Samtidigt känns det både vemodigt och vulgärt på samma gång.
För tusan. Vi som jagar har ju alltid satt en viss ära i att kunna markerna.
Det krävs många års erfarenhet innan man kan alla namn och platser, samtidigt som man då rimligen har en viss erfarenhet av hur terrängen påverkar jakten. Den som kan markerna står högt i rang inom laget.
Och så kommer en liten jämrans manick och ställer allt på ända.
Nåja, kanske inte ändå. Manicken kan navigera, visst. Men den kan inte terrängen – och inte hur viltet rör sig. Dock får jag nog räkna med att min son en dag ska ut och renovera sitt pass.
Då kommer han inte att fråga sin pappa om han vill följa med och visa.
Nej, han tar GPS:en och går dit själv, den lymmeln.
Vemodig känner man sig också när man betänker att jaktförberedelserna en gång i tiden bestod i att lägga i en matsäck.
Dessutom behövde jägaren leta reda på långkalsongerna och möjligen skjuta in bössan med ett par skott bakom vedboden.
Det var då man upptäckte att man behövde låna några patroner av grannen.
Nu för tiden ska man kolla batterier.
Är det inte jaktradion, mobiltelefonen, GPS:en eller hundpejlen – så är det rödpunkten på kikarsiktet.
Och så behövs en ficklampa, en sådan där liten.
Ficklampan är bra, för det är den man plockar reservbatterierna från när de tar slut i de andra manickerna.
Gud nåde den moderna jägare som trillar i vattnet.
Han inte bara sjunker som en sten, utan gör det förmodligen också med ett sprakande.
Motvilligt har även jag kommit att bli elektrifierad, steg för steg.
Faktum är att jag kan få tag på vilken patron som helst hemma i min by, om inte annat tillverkar jag den själv.
Men jag måste åka tre mil för att hitta en butik som saluför batterier till min jaktutrustning.
När det gäller hundpejlen, dock, måste batterierna beställas.
Elektrifieringen är onekligen besvärande.
Men naturligtvis finns det anledningar till varför man drar på sig all utrustning; säkerheten inte minst.
Det vore naturligtvis fel att moralisera och tala negativt om de här tekniska framstegen, i synnerhet som jag själv köper grejerna.
Men som sagt: jag förbehåller mig ändå rätten att känna ett visst vemod.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma